Ackord – dur eller moll?

För snart 20 år sen började jag på stora byggbolaget. Jag jobbade på ganska stora byggen, och det var konjunktur med viss höjdsjuka (jmf 2007). På firman så praktiserades ackordslönesystemet. Det innebär att man mäter prestationen hos gubbarna och sen sätt lönen efter mätning och förhandling. Systemet är i princip detsamma idag, tror jag. Så långt inga konstigheter, matematik bara.

Innan varje bygge gick igång så skulle det finnas ett underlag som var ett slags ”fast pris” där antalet arbetstimmar i jobbet räknats fram. Det byggde på enhetstider tagna ur kalkylböcker och gemensamma erfarenheter. Inga konstigheter det heller. Så här många timmar finns det, punkt slut.

Var tolfte vecka var det mätning. Då kom fackets representant som bisittare till lagbasen, och företagets löneingenjör som stöd till platschefen. En heldag på platskontoret där man gick igenom nedlagd tid, och stämde av mot underlaget. Hade jobbet gått fort, blev lönen bättre. Om jobbet gått sämre blev det däremot problem, för var ofta någon annans fel. Konstigt. Och aldrig att något lag kunda acceptera att ligga unde snittet.

Under en period var jag arbetsledare på ett bygge där jag hade hand om markarbetena. Inne på bygget rådde ett kaos med dubbelt så många gubbar som planerat, och en havererad tidplan. Jag fick ett gott gäng ärrade gubbar till min lilla del utomhus. En av dem hade varit lagbas på sitt förra bygge och åkte iväg för sista förhandlingen. Han kom tillbaka med beskedet att man fått 95 kr/tim, ganska ordinär timpeng då. Han hade förväntat sig mer, bygget hade gått bra, blivit klart i tid och timmarna i underlaget räckte och blev över. Men platschefen där var stenhård, han hade ingen ambition att vara kompis med någon, trots de goda tiderna. Dagen efter var det mätning på katastrofbygget hos oss. Otroligt nog så gav det 96 kr/tim, en krona mer än det bygget som bevisligen gått bra. När ”min” lagbas frågade företagets löneingenjör om orsaken, så fick han svaret: – Lagbasen här gnällde så mycket.

Nu hör det till saken att platschefen på katastrofbygget var ganska svag, han orkade inte stå emot. Och så är det, tror jag, att den som skriker högst vinner. I goda tider är det enkelt för platschefen att släppa till lite i förhandlingen, och på det sättet höja lönen för gubbarna. I lågkonjunktur drar man åt svångremmen och ackordet går ner, trots att man skruvar gips precis lika fort.

Ackordsystemet som jag känner det premierar bara din egen framfart, inte ditt bidrag det slutliga resultatet. En högljudd lagbas och en svag platschef i högkonjunktur betyder hög lön. En mer lågmäld lagbas och en stentuff platschef blir lägre lön, i lågkonjunktur riktigt låg. Rättvist?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s