Jag körde ett LEAN-upplägg med ungarna idag. Målsättningen var att maximera glädjen i pulkabacken fast utan pulka. Den hade pajat. Som rutinerad byggare vet man ju att åldersbeständig plastfolie är det halaste som finns (Undantaget några byggskojare möjligen).

Teamet bestod av en fyraåring och en sjuåring och en trettioniokommanioåring, en stund senare fick vi in en extern sjuåring också. Ungarna fick starta produkttesterna själva medans jag fixade viktig föda, energiintag får inte slarvas med. De fick en bit platsfolie och gick skeptiska mot backen. 20 minuter senare kom rosiga kinder och breda leenden tillbaka till nystekta hamburgare. Sjuåringen frågade sin far:

– Kan inte du följa med ut sen och åka på plasten? Man blir ju varm i hjärtat. Barnen vill att jag skall ha roligt. Inte. Nu hojtar hon:

– Ludde, pappas skall åka med, han är ju jättetung. Det kommer gå skitfort! Så var det, min roll var att lägga 94 kg dökött till nya åkattraktionen. Helt ok ändå.

Men för att få det till ett LEAN-projekt måste utveckling ske, och brister elimineras. I detta fallet var det att man får ont i röva när man åker över grästuvorna under den tunna snön. Eftersom som vi på ägorna praktiserar LEAN Trädgårdskötsel Light så hade vi lämpligt nog en gummibåt som låg under studsmattan. Ni fattar.

Tre ungar i en gummibåt som står på en väldigt hal byggplast. Oj vad det gick undan. Ända in i stenmuren. Tur att deras mamma jobbade kvällen.

Plasten kostar väl en femma per kvadrat, så en tia blir nog. Båten hade vi så att säga avskriven. Målet maximalt skoj (=att krocka med stenmuren) uppnått med liten insats och nytt grepp.