Jag har glädjen att fått jobba med ett gäng polska byggjobbare under en hyfsat lång tid. De hade sin första anställning i Sverige, efter en tid i den mer gråsvarta sektorn av branschen. Med hjälp av polskt yrkesbevis fick de 130 kr/tim och betald semester dessutom. Fantastiskt för dem, helt normalt för oss svenskar.

Vi har uppenbart en del kulturella skillnader mellan länderna, de polska vännerna har en tydlig respekt för överheten (d.v.s. jag, platschefen då). Man har inte heller någon vana vid att ta egna beslut, eller att ifrågasätta mina. Språkförbistring gör att en diskussion om bästa sättet att lösa ett specifikt problem blir svår. Resultatet blir att man ger enkla order om enkla uppgifter, och jobbet utförs tills man säger stopp.

Fördelen jämfört det svenska resonerande sättet att leda är att jobbet blir gjort, om platschefen säger att det skall göras. Nackdelen för platschefen (definitivt för mig) är att jobbet blir gjort, även när det inte borde bli gjort, mina misstag blir synliga direkt. Den svenska hantverkaren är van att ifrågasätta, och gör sällan något som han anser är fel eller dumt och det skall alla platschefer vara väldigt glada för.

Nackdelen med den svenska modellen är att vi kan få en oklar organisation där alla är chefer, eller möjligen ingen organisation alls beroende på situationen. Vi anstränger oss för att få alla med på tåget, vi har personalmöten och informerar om allt. Ändå finns alltid några som bevakar sina rättigheter, men som inte är lika noga med sina skyldigheter och sitt eget ansvar. Inte sällan hänger det ihop med ackordsjagande eller gammaldags skråtänkande.

Så uttrycket ”Polsk riksdag” som beskrivning på ett rörigt och stökigt möte har förmodligen inget med polska byggarbetare att göra, det låter mer som högst normalt planeringsmöte på en helsvensk arbetsplats med stort inflytande för alla. Det är ingen lätt balans för en platschef att vara kompis, chef och slavdrivare i en samma person. Jag tror det är mycket lättare att vara ett riktigt svin på heltid.