1989 gick jag ut tekniskt gymnasium och började på stora byggbolaget. Med mitt vanliga flyt i livet så krävdes det ett telefonsamtal och en intervju så var det klart. Min karriärplanering har sen dess alltid liknat vägen en flipperkula tar, helt ostrukturerad och slumpmässig. Den gången så hjälpte förmodligen dåvarande högkonjunktur till, man anställde antagligen alla som just gått ut teknisk linje och råkade slå just det numret. Årskullen efter oss hade kanske en hyfsad chans till jobb, men de som gick ut 1991 och ville jobba i byggbranschen fick nog gå söka-jobb-kurs i fem-sex år först. Förmodligen lika välkomna som de som går ut i år 2009. Olika falla ödets lotter.
Den som läst här förut vet att jag hade en arbetschef (AC) av det mer burdusa slaget, lite okänslig ibland, men han och jag kom bra överens. Jag var förmodligen inte gammal nog att ta illa upp när han på något kalas förklarade varför jag blivit anställd. ”Jag hade ju redan anställt en tjej som platschef, så nu tyckte jag det var lika bra att anställa en långhårig kille också”. Asgarv följde på det.
Förmodligen så hade jag fått jobbet även om jag varit korthårig, men den kommentaren avslöjade lite om likformigheten och synsättet hos arbetschefen. Jag har svårt att tänka mig att homosexuella och människor med utländsk härkomst (bögar och blattar hade vi förmodligen sagt internt) hade haft samma tur med sig vid en intervju.
Jag har knappast tagit skada av att ha blivit inkvoterad. Positiv särbehandling av långhåriga ynglingar är nog ganska harmlöst, men jag kan tänka mig att det känns annorlunda om det sker på grund av kön eller härkomst. Alla vill få sitt jobb på grund av sin egen personlighet och sina egna färdigheter, inte för att man representerar en minoritet i sammanhanget. Det krävs stabila och duktiga chefer som vågar välja rätt person för jobbet, inte för statistiken.
Nu har det gått 20 år sen första mötet med arbetschefen på det stora byggbolaget, jag har väl nått ungefär den position han hade då. Jag undrar om fördomarna har förändrats några millimeter sen dess, eller om hanterar vi dem bara lite annorlunda?
Sync Blog 
I ärlighetens namn så kan man nog inte riktigt kalla dig för inkvoterad – på riktigt.
Det är ett intressant ämna, kvotering. Svårt är det också. Både som fenomen och för individen.
Från att ha totalsågat kvotering så har jag börjat svaja över åt andra hållet. I teorin (själv vill man ju absolut inte bli inkvoterad!!!) . Jag tror att om vi ska komma någonstans det här århundradet så måste vi forcera.
Det sitter alldeles för många gubbar med pondusmagarna i vädret och kluckar belåtet varje gång de tillsatt en tjänst med någon som är en potentiell pondusmagekluckare. Män väljer män som är en yngre spegelbild av sig själv. Kvinnor för sig icke besvär!
Det är en teoretiskt omöjlighet att det inte ”finns” några kompetenta kvinnor att tillsätta. Löjligt är vad det är!
Nej, jag räknar inte in mig – på riktigt. Men det är en lurig fråga.
🙂