Scenen var en byggarbetsplats i ett gammalt hus med kulturhistoria och atmosfär inbyggt i väggarna. Vi skulle bygga bostadsrätter de luxe, och hade dragit ihop en osannolik samling karaktärer, entreprenörer och konstnärer till bygget. Arbetsledningen satt i möte på tisdagskvällen, beställaren var med. Rundvandring och notering av återstående aktiviteter var avklarad. Oro för tidspressen, frustration för att målaren inte kunde måla, för mycket folk på bygget, ständiga överraskningar (=dålig planering?) var temat för kvällen.
(Big fucking surprice)

Då sitter vi, 4-5 män i 30-50årsåldern, och pratar om blöjbyten och relationer, matlagning och resor, människor och roliga händelser. Vi känner varandra väl och är riktigt goda vänner, vi vet hur det är ställt hemma hos var och en. Vi ömmar för kollegan som enligt egen utsago är utsatt för svårartad PMS, men konstaterar att det sannolikt finns andra orsaker än hennes hormoner som gör att han får skäll emellanåt;)

Efter en stund skruvar jag på mig, som ansvarig känner jag att vi behöver koncentrera oss på annat. Jag säger att nu har vi snackat bort en och en halv timme på familjeterapi och skvaller.

Då säger vår kloke beställare: – ”Är det inte det det här bygget handlar om – La Familia?”

Det löste ju inga som helst problem, men kändes ändå lite bättre. Just då i alla fall.