Igår var det besiktning på ett balkongjobb. Jag var där som bister representant för en bostadsrättsförening, där var också en besiktningsman en glad entreprenör och en kille från föreningens styrelse.

Alla som gått en byggbesiktning vet att det är en form av luciatåg för vuxna män där besiktningsmannen och entreprenören petar i detaljer och alla andra går runt och pratar om annat. Att besiktiga balkonger är omöjligt ännu mer tradigt, när man sett tre stycken så är det rätt tjatigt sen att mäta säkerhetsavstånd och diskutera mjukfogens bredd och målningens finish. Efter balkong nr fem är vi ganska less.

Så istället pratar jag och styrelsens utsände om den korkade rörläggaren som gjorde bort sig på detta jobbet. Han som väldigt klantigt bonkade upp ett stort hål i gipsen för att göra sitt lilla ingrepp. Så totalt okänslig för finess och god uppfostran så upprepade idioten dessutom denna manöver i flera lägenheter i huset, förmodligen för att vara helt säker på att alla skulle få veta att han jävlar i mig inte tyckte om håltagning. Betong i sandlådan, mjuka paket på julafton, svår mobbing kan i och för sig också varit bidragande orsaker till hans agerande.

Eftersom jag är lic. amatörpsykolog och kan djupanalysera vad som helst på en sekund så sa jag att rörläggaren var ett gott exempel på en viss sorts hantverkare. Tyvärr finns det sådana, de som demonstrativt gör skada om de tvingas göra något de själva inte anser är deras jobb. Dessa killar saknar helt helhetssyn på vad vi i byggbranschen levererar och omtanke om slutkunden.

Styrelsens utsände som är kirurg till professionen säger då:

– Tänk om jag gjorde så på jobbet. Tjohoo, operationen av knät gick kanonbra. Patienten dog visserligen, big deal, men knät funkar.

Ja, tänk.

Sync tänker.

<paus för tänkande>

Sync undrar.

Sync undrar hur många av våra patienter (kunder och projekt) som dör eller i alla fall lider svårt för att ganska många av oss inte kan se helheten och inte ser sin egen roll i ett stort sammanhang?