Lätt att säga.

Som inåtvänd och lätt disträ person så skakade jag liv i barnen igår och sa att det var dags att gå till skolan. Den minste sa att han inte skulle till skolan, han skulle till fritids. Jag fattade inte – var det studiedag?

– Nej, vi har sportlov, förklarade de då.

– Och mamma sa att vi skulle få sovmorgon idag.

Hade jag inte dåligt samvete som förälder innan så fick jag det klockan kvart i sju i går morse.

—–

På kvällen ringde den nioåriga dottern och undrade när jag skulle komma hem. Jag satt med fyra allvarliga män och diskuterade hur vi tillsammans skall få klart ett speciellt byggprojekt för inflyttning den 28 februari. Vi har exakt två veckor kvar, vi har exakt skitmycket jobb kvar. Det var jag som var sammankallande och jag hade skrämt dem med att ”vi sitter tills vi är klara”.

Nioåringen suckade sorgset i telefonen när jag sa att hon sover när jag kommer hem. Pappa kommer hem sent.

—–

När jag kom hem nära midnatt så som hon gott, hennes mamma var vaken och mycket riktigt var det som jag trodde. Barnen hade pysslat Alla Hjärtanskort och bakat. Deras väldigt kloka mamma hade övertygat dem om att det kan vara Alla Hjärtansdag i dag med och att det faktiskt är Alla Hjärtansdag varje dag hemma hos oss.

Jag som predikar att vi måste blanda in kärlek och omtanke i våra byggprojekt och är extra mån om att att nästa utarbetade platschefer och arbetsledare får ett break och lite god mat och något att se fram emot. Jag lyckas inte alltid så bra med sig själv.

Så idag den femtonde februari så var det Alla Hjärtansdagfrukost hemma hos oss (jag offrade dagens första möte, starkt beslut)

Tur för mina barn att de har en mor som har världsrekord i hjärtan på Facebook och i verkligheten. Och att de har mostrar som Lotta på bilden.

Mycket kärlek finns det.

—–