Tidplanen sprack i lördags 10.05

Det har varit mycket fokus på platschefer i byggmedia det sista, även på denna bloggen. Tänkte variera det lite idag. Vi får inte glömma bort projektledarna.

Den som läst här länge eller i alla fall läst många inlägg och kanske för länge sen läst att vi på Sync bedriver en plantskola för framtida projektledare. Vi har startat på dagisnivå och jobbar oss uppåt.

En ung dam är speciellt påpassad och har trots sina protester sin framtida yrkesbana säkert utstakad så som jag ser det. Den banan går via några trötta år i gymnasiet och sen några vilda år som arbetsledare och platschef för att ganska snart sitta vid änden av konferensbordet och rodda byggmöten med självklarhet och  finess.

Hon kan egentligen redan det mesta. Möjligen kommer hon hoppa över arbetsledare/platschef, men jag skall i alla fall försöka få henne att gå klart skolan. (mutor borde funka – pengar alltså)

Bevis för ovanstående:

  1. En lördagsfrukost för en tid sen när vi satt och pratade om vad vi skulle göra. Idéer bollades och önskningar framställdes  så jag sa att vi måste bestämma vad vi måste göra innan vi bestämmer vad vi skall göra för roligt. Då säger hon med sarkastiskt ton:
    – Ja ja ja, måstebordevillskullekunna!
  2. När vi skulle bygga pepparkakshus hemma så var det hon som stod för den stabilaste insatsen.
  3. Den gången vi åkte bil och hon manövrerade ut mig mig förhandlingen om gräddbullarna.
  4. I lördags när barnens mamma jobbade så skulle vi passa på att komma iväg tidigt till stan och handla lite.
    – Bra, sa jag kvällen innan, imorgon skall vi sitta i bilen kl 10.00!
    Kl 10.00 var ungarna klara och på plats, kl 10.05 satte jag mig bakom ratten och och fick kommentaren från baksätet:
    – Fem över tio? Där sprack tidplanen!

🙂

——

Hon är dessutom ekonomisk, girig och född säljare  – alltså kan hon sannolikt gå vidare från projektledarjobbet och bli typ vad som helst.

Det är skönt att hon fortfarande ibland bara är nio år, målad i ansiktet och älskar KamratPosten mer än något annat.

Annonser

Sync Blog – utvecklas eller dö?

Jajaja, jag veeeet!.

Jag har sagt det förut, inte gjort något vettigt åt det, fortsatt i samma hjulspår.

Kollegan pikade senast idag. Han tycker det blivit mest bara luncher och annat trams i inläggen på bloggen. Och jag känner det också, mindre substans, mer Blondinbella.

En riktigt bra blogg som jag kanske  skall ta efter lite mer är Jens Hoffman på Dipart som blandar privat med jobb och inte backar för att visa upp innersta kretsen i sin omgivning. Han har fått intern kritik för att blogga lite väl snabbt om det som som kanske inte är lämpligt att outa riktigt än. Det finns trots allt ibland hemligheter som bör bevaras inom en mindre krets.

—-

Vi har pratat om att koppla bloggen närmare företagets hemsida. Vi har några projekt och uppdrag som skulle gå fint in på bloggen. Det är inte säkert att det skulle gynna besöksstatistiken men en mer dokumentär blogg om vad som händer och sker i ett byggprojekt och på en byggarbetsplats skulle nog sysselsätta mig mer än väl  i alla fall.

Jag är lite skeptisk ändå. Det känns som det lätt blir någon slags udda reklamportal för firman och mindre plats för funderingar och ifrågasättande.

Byggblasket hade ju en uppmaning till byggbranschen för ett tag sen – utvecklas eller dö.

—-

Tål att tänkas på även för en trött bloggare. Vi får nog fan åka på konferens och snacka om detta 🙂

—-

Here we go again

Jag har tillfälligt lämnat det där bygget jag ägnat sommaren åt. Det finns ny(gammal) platschef och nytt självförtroende där nu. Det kommer bli ett bra avslut där, det känns i kroppen.

——

Istället – Månadsgenomgång på Sync.

Fakturerat, utfört  ej fakturerat, fakturerat ej utfört. Utskrifter från revisorn. Frågor att fundera över. Är det nödvändigt med så höga telefonkostnader? Kunder som inte betalt (hur göra)? Nya uppdrag? Beläggning 80% – är det ok?

Mycket vuxengrejor på en gång kan man säga. Bordet svämmar över av viktiga papper när vi leker kontor på riktigt.

——

Skönt då att få ett avbrott från en annan del av världen. Vår styrelseordförande har kompanjoner som precis fått en fin present, den låg för avhämtning i fönstret i rummet där vi satt. En konjak som är 104 år gammal. Konjaksgubben är 84 år och avslutar sitt yrkesliv med en limited edition. Det blev en fin kontrast till våra ekonomipapper.

Kontrast även till våra eventuellt intjänade pengar eller möjliga förluster. Den konjaken kostar. Och smakar. Om man vågar öppna flaskan, vill säga.

——

Sen lite snack om hösten och nya projekt. Knöliga bygglovsfrågor och två detaljplaner som måste funderas på snarast.

Ett uppdrag är mer spektakulärt och kommer bli en snackis i stan. Helt klart. Men vi måste ligga lågt och smyga fram ett tag. Jaja, det kommer bli kanonroligt i vilket fall som helst.

——

Efter långmötet fick jag och kollegan till en värdig avslutning på dagen. Dubbel espresso och hjotrongrotta (sic).

Min kollega är noga med att viktiga saker skall skötas på ett värdigt sätt. Det tycker jag är bra.

🙂

——

Flickan och kråkan – i verkligheten

Jo, på riktigt.

En flicka som sprang (nästan) för livet. Fast det var inte en skadskjuten kråka i famn utan en burk målarfärg märkligt nog. Och flickan är arbetsledare på en byggarbetsplats. All övrig symbolik funkar fint.
(Sug på den – Mikael Wiehe!)

——

Saken var den att den unga arbetsledaren sprang från bygget i Annedal till en färgaffär vid Järntorget för att köpa en burk färg, sen sprang hon tillbaka. På vägen tillbaka hamnade hon lite vilse, ty hon är inte från stan. Hennes plan var att måla en hissgrop och det var bråttom.

Hon sprang i arbetskläder och skyddsskor (jajamän – stålhätta och spiktrampskydd!). Hon sprang ungefär enonhalv kilometer, köpte en burk färg, sen sprang hon enonhalv kilometer tillbaka igen.

Orsaken till språngmarschen var att en hissbesiktning var bestämd till kl 14 den dan och hissfirman påtalade en stund innan att hissgropen minsann inte var målad vilket var ett krav för godkännande. Man hade på bygget ansträngt sig rätt så hårt så dags för att få igång hissen. Det var angeläget, på gränsen till akut, att få den i drift. Så därför lubbade hon iväg en trekvart innan besiktningen för att hämta färg.

Jag tycker det ganska fokuserat och imponerande.

Den unga arbetsledaren är välutbildad, energisk, initiativrik och ambitiös. Hon verkar också vara en hyfsad medeldistansare. Hon är dessutom helt ny i branschen, gjort sina första månader på ett bygge och kan omöjligt värdera vad som viktigt i stunden.
(Hade det varit jag hade jag väl på sin höjd lyft luren och högröstat beställt en budbil och skrämt upp en målare att avsluta sin semester för att måla gropen:) )

——

Anekdot:

1989 var jag ung arbetsledare på stora byggbolaget, nyss utkommen från skolan och med ca noll koll på hur saker och ting funkar i byggbranschen. Jag hade tur och fick jobba med den bästa platschef jag vet. Han lärde mig helt ovärderliga saker, t ex den gången som jag åkte buss till jobbet, bakis efter en torsdagskväll på krogen med mina nya kollegor.

Att köra bil var inte tänkbart så jag åkte kommunalt från den allra yttersta förorten i öster till Sisjöns industriområde i väster. Jag hade nog varit hemma max ett par timmar innan jag i ottan klev på första bussen, sen skumpade jag åksjuk genom stan under mer än enonhalv timme. Väl på bygget sa min platschef bara:
-Det fattar du väl att taxi ingår?!

Nu vet jag det.

—–

Epilog:

Den unga nyss provanställda arbetsledaren blev fastanställd ganska snabbt, strax efter löpningen. Oklart om det hade något samband. Byggföretaget insåg att det var vanskligt med en provanställning, hon kunde ju få för sig att försvinna till annat.

Det komiska tvisten på det är att hon försov sig för första gången dagen efter det beskedet.
(Hon tog taxi till jobbet…)

🙂

——

Tidplanering härifrån och framåt

Jo, det kanske inte kommer som en chock för precis alla men är ändå inte helt självklart tydligen. Historierevisionister till exempel. Andra världskrigets judeutrotning förnekas fortfarande av några tokar. Utsvängda jeans, fårskinnsvästar och sniffning i limpåsar är nog fortfarande lite pinsamt för sjuttiotalets tonåringar. Själv har jag ett flertal tidplaner och byggkalkyler i bagaget som jag inte gärna vill påminnas om.

Vi kan inte få gjorda saker att bli ogjorda bara för att vi önskar oss det.

——

Min dator förklarade för övrigt detta för mig mer konkret kan man säga.

——

Detta faktum gäller även byggbranschen, tyvärr.

Vi kan alltså inte planera förfluten tid. Det vi kan göra är att stämma av tidplanerna och se hur det läget är, sen kan vi justera planen till verkligheten och jobba vidare.

Byggbranschen har för många projekt där man alltför länge suttit med en tidplan som inte stämt med verkligheten. Istället för att göra ett omtag och anpassa planen till verklighet med en rimlig sluttid så ägnar man energi åt annat.

(Som att träta om vem som för länge sen borde gjort vad och varför det som ändå gjordes inte blev så bra som man kanske kunde förvänta sig om det nu inte varit just så att förutsättningarna för jobbet inte var så goda för det hade ju faktiskt regnat och ritningen stämde ju inte heller och dessutom så ändrade sig kunden flera gånger och det var ingen som egentligen såg det som ett bekymmer förrän jobbet var klart fast blivit fel och lite för dyrt för då blev det tjat om pengar och när det redan blivit grinigt så började projektledaren ifrågasätta kvalitén fastän han stod jämte och såg jobbet utföras och redan då borde sagt ifrån. Ja, ungefär så.)

——