Nästan varje dag så är det samma sak. På tåget till jobbet och på tåget hem. Väskan på sätet bredvid.
Trots att vi är ungefär samma personer som reser med ungefär samma tåg som blir ungefär lika fullsatt varje dag så händer det ungefär alltid. I plural också – vi snackar mångfald här fast på fel sätt. En random resenär sätter sig, placerar väskan på sätet intill, och ser sen direkt väldigt upptagen/nollställd/trött ut. Minspel och kroppsspråk skriker han/hon ut att han/hon vill vara ifred och definitivt inte ha någon jämte sig. Men allteftersom tåget fylls så kommer ändå traumat närmare, ögonblicket när någon frågar:
– Är det ledigt här?
Det är lika pinsamt varje gång, väskan flyttas undan och väskans ägare blir gärna lite förlägen och urskuldande medans den modiga medpassageraren tar plats. Ibland, men sällan, kommer en djup suck och en tydligt markerad ovilja när den stackars portföljen får åka tåg på golvet istället.
Svenskar är generellt ganska blyga, tror jag. Då är det lätt att hålla en ganska bister och kylig utsida som inte direkt bjuder in till spontana samtal. Jag är en god representant för detta. Det är väl ok, men lite märkligt ändå. Vad är man rädd för? En liten vardagskonversation piggar ju egentligen upp, en liten flirt så där på morgonkvisten kan ju göra dagen, ett skämt som träffar rätt kan glädja någon en lång stund.
———-
Stickspår
En gång på ett tåg på väg hem sent på kvällen, så satt det en vacker kvinna snett mittemot mig. Jag valde avsiktligt den platsen för att få bra spanläge. Tåget var nästan tomt och jag sneglade blygt, men tittade mest ner på min dator i vanlig ordning. Efter en stund kommer det på en kille som sätter sig mittemot henne. Han hälsar och börjar prata på knackig svenska, han frågar vad hon heter och vad hon jobbar med. Han konverserar och är intresserad. Hon mjuknar efter en blyg start, ovan vid situationen. När hon frågar tillbaka om honom berättar han att han bott i Sverige i sex månader, att han har lite svårt med språket. No shit. Konversation behärskar han däremot tillfullo.
Där sitter jag och sneglar. Verbalt begåvad och med språket komplett. Även om jag inte var lyckligt sambo och upptagen, utan singel och sökande så skulle jag ändå aldrig våga mig på det han gjorde. Heja Sverige. Det måste fattas något i genpoolen här i landet.
———–
De gånger jag kommer i spontankonversation med okända människor är lätträknade och det finns nästan alltid en omständighet som rubbar cirklarna. Påtagligt ofta är det ett barn eller möjligen en hund som bryter isen. Mina barn är som de flesta ungar, åker vi tåg så tar bara en stund sen så har de träffat nya kompisar, klappat alla hundarna ombord och gullat med bebisen längst bak.
Barn verkar ju ha lite roligare. Ibland suger vuxenlivet. Fett.
Sync Blog 