Kill your darlings (men skona barnen)

Detta är based on a true story, det utspelade sig sommaren 2013 vid en badsjö, min två barn var huvudpersoner, övriga närvarande hade som vanligt biroller.

Prinsessan och Prinsen badar. Prinsen loskar på prinsessan och får tillsägelse från följet att låta bli.
Han lätt uppbragt: Men hon är ju med på det!
Vi: Du får inte ändå.
Prinsessan inställsamt: Men jag ÄR med på det.
Vi: Ni får inte spotta på varandra, det är äckligt.
Prinsessan besviket: Men jag hade ju samlat ju!
– – – – –

sync-diagram-mastebordevillskullekunnaJag förstår känslan. Man har precis harklat sig, grundligt, hämtat slem längst bort i bihålorna och djupt ner bland gomseglen, sen fått ihop en skön loska. Att i det läget bli avbruten kan ju inte vara kul. Snopet.

Rätt så ofta får jag ta den rollen i byggprojekten – att dräpa älsklingar, kväsa roliga idéer och avstyra till synes charmiga små upptåg av kreativitet.
Inte sällan använder jag mig då av min lilla bild på MåsteBordeVillSkullekunna-diagrammet (antingen Filosofiskt, Ekonomiskt eller Helt enkelt)

Oftast i mitt jobb handlar det om pengar ellerom lagar och regler. Mer sällan om uppfostran och hyfs.

Snorloskor kostar förvisso inte så mycket men går bort ändå. Så gammelmodig är jag.

– – – – –

Så hur opassande det än kan vara att använda uttrycket Kill your darlings i berättelser om sina barn så vill jag ju dem inget ont. Aldrig. Men de får nog trots allt lära sig att man inte spottar på varandra.

Sommar, sommar, sommar

Jag tänkte börja jobba denna veckan. Gjorde ett par tafatta försök, ringde lite, kollade på några byggen som var igång. Började på en kalkyl men slutade igen. Hm, tänkte sen en gång till att det ändå är rätt gott att vara ledig om kan kan.  Fasadrenovering, markarbeten på en skolgård, arbetsmiljöplaner och sånt? Visst det är ju kul, men…

… jag gillar Spanien…

Spanien

…och mat…

Mat

… och svensk sommar med kusinkollo, altanhäng, badsjöar och familjen i en morgontrött hög på sängen fastän klockan är halv tolv mitt på dan.

– – – – –

Hjälp! Min dotter kan bli revisor

Det finns saker i livet som är märkliga. Till exempel det faktum att jag, som så många andra småföretagare, har en kroniskt dålig förmåga att hantera egna kvitton. Jag vet att många duktiga, framgångsrika företagare får ungefär samma älskvärt formulerade mail:

”Saknar kvitton på din Mastercardfaktura för mars månad.
Och februari och januari också faktiskt, om du har glömt.
Med vänlig hälsning
Bokföringen”

– – – – – –

Nu är jag jag ju inte bara företagare utan även pappa, så jag rafsade ihop allt jag hade i kvittohögen, stuvade det i en plastpåse och tog hem det. Lösningen fanns ju hemma i Familjen AB.

Den på bloggen närmast rikskända sjuåringen som transformerades till åttaåring har lite i skymundan varit nioåring och är nu på slutfasen som tioåring. Snart elva alltså. Hennes egenskaper och sätt att bete sig i ekonomiska spörsmål är alltså grundligt redovisade tidigare. Hon är dessutom ljuvligt nöjd med att sortera och strukturera saker, lägga i ordning och pricka av. I koncentrat kan man säga att hon har allt som krävs för att sortera mina kvitton.

Ja, eller nästan då. Hon förhandlade självklart fram en ersättning på hundra kronor för egen del. Ingenting är gratis.

Frid och fröjd. Hundra spänn, det känns värt det. Ända tills hon börjar. Då kommer frågorna.

– Varför skall Sync betala din parkering?
– Har du handlat på Systemet för Syncs pengar?
– En vegetarisk !? Vem har ätit vegetariskt?

Det var inte min tanke att jag skulle behöva stå till svars för vad jag handlat. Tror hon att HON är revisor?

Efter en stund så är inspirationen inte lika stor

Hon: – Det här är tråkigt 😦
Jag: – Ja, du fattar varför jag  samlar på hög
Hon: – Det är ju bättre du lägger dem i ordning direkt

Så. Ett angrepp på min ordningssinne och min disciplin också. Tack, kära dotter.

– – – – – –

Så när jag så enfaldigt tänkt att hon skulle bli en simpel byggprojektledare så kanske jag var för blygsam, han kanske blir revisor. Just nu är det i och för sig smyckesdesigner, delfintränare eller allra helst bonde. Artist skulle också funka, sjunga och dansa i utbyte mot lyx, flärd och berömmelse. Men, som sagt,  bonde – ”inte så lyxigt” – det verkar hon tro på just nu.

Eller revisor då.

– – – – – –

Julknytkalas – känn ingen press men…

…men, vi vill gärna se konkreta resultat av våra projekt.

Resultatet av vårt Julknytkalas 2008 blev, förutom våra fina minnen, att en min sambos bästisar blev ihop med en av mina före detta jobbarkompisar på stora byggbolaget. Det gick snabbt för dem efter det. Blev ihop på vårt kalas den 18 dec 2008, meddelade detta på Facebook lite senare, köpte hus, hade hemmakvällar framför brasan, fick barn den 9 november 2010. Puh.

Konkret projektresultat.

Hoppas verkligen vi på Sync för medverka till fler såna här sötnosar 🙂

—–

Det får ta sin tid

Det får ta sin tid ibland.

Jag har bestämt för att inte skriva några såna där inlägg om att jag inte hinner blogga, det blir inget med det. Jag har annat för mig faktiskt.

Typ jobba jobba jobba. Och förstås hämta barn, lämna barn, leka med barn och lite till.

Det går fort dessutom. Barnen växer fort.

Jag som aktivt försökt smita undan det där med att växa upp passerar nu den ena efter den andra milstolpen på väg mot pensionens lyckorus (alternativt den sista pinan i sällskap med övriga hjonen hos Kommandoran – oklart vad gäller så dags, runt år 2035).

Det var ett år sen jag fick den härvänliga käftsmällen, jag har precis hämtat mig från den :).
Igår kom ytterligare en lök i lag med laxen. Från SBR.

SBR. Sveriges Byggnadsingenjörers Riksförbund.

Det är ett gäng gamla stofiler enligt vissa. Kanske, säger jag – nu finns det i alla fall nytt fräscht lammkött i lokalavdelningen här. Drygt hundra kilo faktiskt.

Jag får skylla mig själv, jag skickade in ansökan. Nu blir det möten och fikastunder med ärrade ingenjörer. Enligt en säker källa kan det faktiskt vara ganska bra, intressant och nyttigt. Vuxet alltså.

”Vitalt” sätter jag dock lite frågeteckan bakom – det återstår att se.

—–