Just idag var det ingen som dog

En ganska bra dag idag alltså.

Igår morse hörde jag ett inslag på bilradion om olyckorna på byggena och hur man nu ”tagit första steget” mot en bättre arbetsmiljö. Det handlade om att Skanska certifierat sig för arbetsmiljö, så någon på pressavdelningen där måste lyckats med sina utskick. Thomas Emanuelsson på Byggtolvan fick kommentera och var naturligtvis positiv, han och alla andra vill inte att det skall dö 12 människor det här året, så som det gjorde i byggbranschen 2011. Det är bra, så långt. Nu är det dagliga arbetsmiljöarbetet i och för sig ett evigt tjat om enklare saker som städning, handskar, skyddsglasögon, hörselskydd, skyddsräcken och ställningar.

Att det skulle vara det ”första steget” är förmodligen en journalists olyckliga ordval, det har tagits både jättekliv och myrsteg som gjort mer nytta, tror jag. En certifiering är ett slags kvitto på att man har ett system. Det finns tyvärr mängder med exempel på system av olika slag som inte är värda mer är det tjocka, blanka pappret med guldram som det dyra diplomet är utskrivet på.

Jag är övertygad om att Skanska satsar stort på säkerhetstänkandet, man hade en ju bland annat ambitiös Safety Week i höstas. Alla arbetsplatser hade genomgångar och fokuserade på säkerheten, informationskampanjen internt lär ha varit massiv. Men när arbetsledaren på Skanskabygget intill oss måndagen efter ändå åkte med på hjullastarens nedersta fotsteg så hade knappast den föregående veckans säkerhetstänk satt sina spår. Då var allt som vanligt.

Skanska är i gott sällskap här. Jag har en god vän som jobbar enbart med arbetsmiljön på en av de andra byggjättarna, NCC. Han säger samma sak – det är attityder som är problemet. Vi har regler, hjälpmedel och kunskap. Men om vi inte använder det så är det spel för gallerierna.

– – – – –

Idag låg det en kran omkullvält på Lindholmen. Jag skulle på möte hos en byggfirma som sitter i grannhuset. Olyckan måste skett en kort stund innan jag kom dit. Bilden överst är tagen vid en entré där det rör sig mängder med folk.

Kranen hade vält från Skanskas hotellbygge, landat på en låg byggnad med ett konferansrum, kroken slog igen skärmtaket vid entrén. Ingen skadad. Från vad jag såg hade kranen gett med sig nära chassit, jag kunde inte se om det var en brusten vajer eller vad som fallerat. Det kan knappast varit för mycket last i kroken, det låg inga mängder vid skärmtaket. Kranen hade pajat, helt enkelt.

– – – – –

Det måste kännas motigt att jobba med arbetsmiljö på Skanska idag. Ganska orättvist så får de vara med i TV och tidningar idag också, fast då under tråkiga omständigheter. Bilden av den farliga byggbranschen späs på. Och kranen ägs ju faktiskt av företaget Kranexpressen , sannolikt är den besiktigad på rätt sätt. En kran som pajat på ett märkligt och oväntat sätt. Arbetsmiljöarbetet på det bygget kan ju ironiskt nog samtidigt vara av absolut världsklass.

Tur ändå att kranen hamnade där hamnade och att ingen stod under det där skärmtaket. Hade den svängt 45 grader åt vänster så hade det kunnat bli en hyfsad katastrof i kontorshuset intill där arkitekten fått fria händer och bjälklaget på några våningar kragar ut betänkligt. Hade den svängt 45 grader åt höger hade den landat på AF Byggs arbetsplats intill, fullt med byggubbar där då. Hade kranen svängt 90 grader höger och fallit utmed Skanskabyggets fasad hade den sopat med sig en eller ett par bygghissar och ett okänt antal människoliv i en fasansfull olycka. Hemska tanke.

– – – – – –

Man får skilja på äpplen och apelsiner. Vi kommer aldrig helt att kunna undvika den här typen av olyckor. Däremot finns det ingen anledning till att slarva med städning, handskar, skyddsglasögon, hörselskydd, skyddsräcken och ställningar. Det kan vi påverka.

– – – – – –

GP om olyckan.

Mer död i byggbranschen

Det fladdrar förbi i radnotiser i tidningarna. Man noterar knappt när man bläddrar förbi. En död i knivslagsmål vid Frölunda Torg – jaha? Och?

I tisdags så kom det närmare när några av killarna på UE-mötet berättade att det fanns poliser i massor brar ett par kvarter ifrån vårt bygge. En kille låg på marken, blödande. En annan eftersöktes. Det var fullt med förvirrade byggjobbare, dessutom. Spännande skvaller.

Idag fick vi veta att det var två anställda på en markfirma som drabbat samman. Den ene tappade sans och balans – han stack kniven i sin arbetskamrat. Kamraten dog på sjukhuset.

—–

När det kommer så nära blir det på riktigt. Nära på det sättet att det hände ett par hundra meter bort. Nära på det sättet att det är en firma vi känner lite grann. Nära för att de är byggare i den lilla staden Göteborg.

Sorgligt. Sorgligt för offrets anhöriga och jobbarkompisar. Sorgligt för han som höll i kniven och för hans familj.

Tungt för cheferna, jag känner med dem. Hur hanterar man sånt? Mord.

—–

(mer om arbetsplatsolyckor och död här på Sync Blog)

Tystnad för stupade kamrater

De senaste åren har det stupat en i månaden.

Har inte koll på statistiken men jag har jobbat i 22 år. Jag har betett mig som en stolle i många fall, dessutom som ansvarig för min egen och andras säkerhet ganska ofta. Under den tiden har det alltså sannolikt dött minst 250 personer i den svenska byggbranschen. Människor som rört sig i samma arbetsmiljö som jag.

250 människor som saknas  av tusentals arbetskamrater.
250 pojkar och flickor, män och kvinnor, pappor och mammor, söner och döttrar som lämnat ett hål i hjärtat på familjer.
250 arbetare som dött på grund av någons slarv, någons försummelse, någons okunskap eller bara vanlig jävla grym och skoningslös otur.

I så fall – Hur många har blivit svårt skadade? Hur många tusen?

—–

Dödsolyckorna är alltid djupt tragiska oavsett vad som orsakat olyckan. Men det finns mer otäckheter. De smygande skadorna som inte märks förrän de är försent. Jag är tillräckligt gammal för att ha träffat den generationen som använde lösningsmedel mer flitigt, jag träffade en man en gång som ursäktade sitt påtagligt sluddriga tal med att han jobbat med plast hela sitt liv. Det var faktiskt svårt att höra vad han sa.

På ett bygg för länge sen lärde jag känna en av de där människorna som som märks, en sån som hörs och syns. Han var i många stycken burdus men alltid trevlig, vårdslös med sig själv. Han bar välförtjänt smeknamnet Bullret. Han var nyss fyllda femtio år och hade slitit hårt på axlar och leder. Doktorn hade sagt att han skulle undvika vibrerande verktyg. Han var 50+, inte särskilt lämpad för kontorsgöromål, betongarbetare sen tonåren och med rådet att undvika vibrerande verktyg (vibrerande verktyg är själva huvudingrediensen i betongarbete). Han sket i doktors ord och körde på ända in i kaklet. Några år senare träffade jag honom, sjukskriven sen länge, mer lågmäld, väldigt sorgsen. Han berättade att han försökte fixa lite hemma men han kunde inte lyfta armarna över axelhöjd tillräckligt länge för att montera en gipsskiva.

Bloggkollegan Rotpartnern hade ett inlägg för ett tag sen där han noterade att en av de största riskerna är dammet. Dammet på byggena som innehåller kvarts och annat skit som sätter sig i lungorna. För ett par år sen kom de en våtrumsskiva som skulle vara jättebra men som vissa fick näsblod av när skivan bearbetades. Så länge jag har jobbat har det sagts att mineralullen kommer vara hälsovådlig så fort det finns en bättre alternativ. Det är inte bara asbest som fastnar i flimmerhåren.

—–

Fredrik på Byggvärlden och många andra försöker lyfta arbetsmiljöfrågorna. Som positivitetskonsult brukar jag kontra med att vi är ganska bra på att göra arbetsmiljöplaner och sånt numera. Han synar bluffen och skriver att han och hans skrivande kollegor nästan dagligen ser slarv med säkerheten när det besöker olika byggen.

Jag tror så här. Vi kan inte planera bort all världen otur, vi kommer alltid ligga lite efter i kunskap om långsiktiga effekter på hälsan av nya byggmaterial och inget kan rädda oss om vi räknar fel på ytterligare en stålbalk.

Det vi kan göra på bygget är att vara duktiga på att planera och göra riktigt bra arbetsberedningar, vi skall väva in arbetsmiljötänket i varje litet moment. Sen skall platschefen se till att det man jobbar som man sagt. Lagbasen skall föregå med gott exempel, arbetskamraterna skall säga till när kollegan slarvar eller glömmer. Platschefens chef skall höja ribban, lika viktigt som att platschefen skall göra sin ekonomiska prognos så skall Chefens chef själv förvissa sig om att bygget sköte arbetsmiljön.

—–

Den driftige Calle Fridén som tidigare bloggade under rubriken Utsikt från ett tak har tillsammans med ett par kompisar organiserat en manifestation för våra döda kamrater. En tyst minut i morgon onsdagen den 8 juni kl 12.00. De har ett Facebook-event som i skrivande stund har 15 391 personer som deltagare, klicka här och kolla.

Jag kommer också vara tyst. Alldeles för mig själv sittandes i bilen.

Jag håller en tyst minut inte bara för dem som dött nyligen och inte bara för den unge man jag såg dö på ett bygge utan också för dem som dör långsamt, plågsamt och ensamt.

—–

Hängtrauma

Byggvärlden skriver om något som varit på tapeten på Sync Blog senaste dagarna.

Det var när jag gjorde ett inlägg om att ställningsbyggare använde sele och lina som GJ kom igång och började förklara problemet mer ingående.

Där jag kände mig lite nöjd att vi blivit bättre har vi nu en annan risk istället – hängtrauma. Blodet stoppas i ljumskarna och man kan dö på ett par minuter.

Livet är hårt. Alternativet är å andra sidan sannolikt hårdare. Oklar uppfattning om det.

Byggvärldens artikel här.

—–

För övrigt önskar jag en god helg och gärna fokus på ett helt annat häng 🙂

—–

Med livet som insats

Ja, man kan tro det att vi i byggbranschen jobbar med döden inpå knuten. I alla fall om man läser om olyckorna som sker.

Det har faktiskt ändå hänt en del i arbetsmiljöarbetet och säkerhetstänkte på byggena de sista åren. Till exempel med ställningsbyggande som annars skedde till stor del med livet som insats.

Killen på bilden befinner sig 12 över marken och utför ett livsfarligt arbete. Han gör det på ett bygge där jag är projektledare och där jag gjort arbetsmiljöplanen och kontrollplan  för BAS-P. Min insats i det handlar om 12 minuters jobb vid datorn och handlar om att  döpa om ett par dokument och anpassa dem till det nya projektet.

Jag vill inte säga att det är rutin men jag kan uppfylla det som  är formellt rätt utan att ägna så speciellt mycket tid åt det, så långt. Jag skickar över mina underlag till entreprenören (BAS-U), sen är nästa steg hans ansvar, det att faktiskt se de särskilda risker som finns och hitta ett sätt att hantera dem. Så gör vi hela tiden. Där kan vi bli mycket bättre, att se, kommentera, fråga, analysera. Jag har den absoluta uppfattningen att de som skall utföra jobbet själva skall lägga sista handen vid arbetsberedningen.

—–

Killen på bilden bygger ställningar. Det är ett yrke där det tidigare varit en merit att ha suttit i fängelse, käkar anabola eller åtminstone ha en vältatuerad nacke och en supermanattityd. Tuffa killar alltså. Där har det skett en förändring på bara några år.

Nu ställs det krav på dem som bygger ställning. Nu har de hjälm och säkerhetssele på sig. Nu har de en lina som krokar fast och fångar dem om de faller.

—–

Nu ramlar han inte 12 meter rakt ner i asfalten och blir en våt fläck om han ändå tar ett felsteg. Nu blir han istället hängande i linan och hans kompisar kan få chansen att hala in honom och garva åt att han överlevde.

Det är en skillnad till det bättre.

—–

Dödsolyckorna ökar/minskar en gång om året

Människor dör i olyckor, på arbetstid, på byggarbetsplatser. Det är sorgligt och helt oacceptabelt men ett faktum.

Varje år sitter någon och räknar ihop hur många sådana oacceptabla dödsfall som inträffat.

Varje år bloggar jag om den artikel som följer på statistikräknandet. Förra året blev det med tanke på det allvarliga ämnet en smula tragisk ironi att samma artikelsida på BYggindustrin båda hade ökning och minskning som nyhet.

Det är alldeles för många som dör, men för få för att göra statistik av det.

—–

Jag inser att nollvisionen är just en vision. Hur mycket vi än anstränger oss i arbetsmiljöarbetet så kommer någonting någonstans ändå hända, något som tar en människas liv och lämnar omgivning och familj i sorg och saknad. Tyvärr.

—–