Sync redovisar publikt

Liten rapport från verkligheten på det lilla konsultbolaget.

—–

Bloggen gör nytta.

Min favoritkommentator boostade min självkänsla i en kommentar här för några dar sen. Jag är glad för det. Jag är glad och tacksam för att jag har några som faktisk gör det, alternativt som säger ifrån när det inte är så bra. Jag hoppas att ger tillbaka lika mycket på mitt vis.

—–

Vi fick ett smickrande uppdrag i fredags. Kunden ville absolut träffas på fredagen, jag hade det tajt och fick justera kalendern men det var det värt. Sen åkte kunden på semester och jag tog helg – Win-win 🙂

Vi fick nog ytterligare ett uppdrag idag som löser eventuella problem med överskottsfritid över december och januari.
En utmaning – det gillar jag.
(jag lovar på hedersord att blocka tid i kalendern för jullov också, både sportlovet och påsklovet kom som överaskningar för mig i år och sommaren gick åt i ett nafs – det skäms jag för fortfarande)

—–

Vi hade månadsgenomgång med vår styrelseordförande idag. Det gick ganska bra. Hade vi varit ett börsbolag så hade vi skrutit om god orderingång, att vi står väl rustade för 2011, att det finns utrymme och planer på expansion och att vi har en godtagbar lönsamhet. Nu är vi bara en liten skutt så sammanfattningen fick bli:
– Det ser väl ok ut.

De här mötena är nyttiga och numera känns det bra, det har det inte alltid varit. Osäker beläggning, bristande likviditet och oknutna soppåsar i hörnen som luktar illa blir väldigt påtagligt i den sitsen. Jag tror jag delar den egenskapen med ganska många, just det att låta små problem bli onödigt stora. Vi jobbar på det.

—–

Lunchade idag med en gammal vän, en vän med en medelstor byggfirma. Han suckade och sa att en de stora gått in med ett ramavtal hos Göteborgs Kommun med 200 kr/tim. Min vän som räknar tioöringar när han fakturerar sina 270 kr/tim är borta där.

Det skulle vara intressant och höra hur resonemanget går inne på storbolaget. Man har ju både kollektivavtal, centrala kostnader och en ambitiös arbetsmiljöpolicy. Hur fan går det ihop?

—–

Mer allvarligt nu:

Inbjudan till vårt grandiosa julknytkalas den 9 december gick ut i en farligt massa mail igår. Anmälningarna har börjat trilla in 🙂

Totalt en (1 st) bloggläsare har hittills fjäskat sig till en inbjudan och jag räknar med att han kommer.
(Jag förväntar mig en ass-kissing-contest här med motivering varför man skall få komma på kalas. )

—–

Sen finns det några som önskar Sync till ett varmare ställe, men man vet inte hur det skall gå till.
(vi funderar just nu på om någon kan hjälpa dem med det…)

—–

Sync blir oroande snabbt äldre

Typ tio år äldre på bara ett telefonsamtal.

Jag pratade i telefon med vår styrelseordförande/mentor/moraliska kompass.
Vi pratade nog om erfarenhet och komptens och han sa:

– Du har ju hållit på i snart trettio år nu.

WTF!! Trettio år?
När jag startade bloggen skrev jag att jag snart hade jobbat i tjugo år. Det var i december 2008
Hur kunde det gå så fort från tjugo till trettio?

—–

Men kanske ändå. Jag var tolv år 1981 när vi började tilläggsisolera sommarhuset. Farsan var med på första gaveln, sen tror jag jag och min bror fick lösa resten i stort sett själva. Jag hann bli fjorton innan vi slog på de sista locken på andra gaveln.

Så trettio år som byggare, visst – om jag började som tolvåring, så ok.

—–

Så man börja fundera.

Jag var tjugo år gammal 1989 när jag började på stora byggbolaget, ett par år senare rasade branschen ihop. Jag var en av få som fick vara kvar och under mer än tio år kunde jag vara den unga killen. Det fyllde inte på med nya rookies på ett långt tag så jag behövde inte bli vuxen förrän ungefär vid trettiotre, tror jag. Det blev en utdragen uppenbarelse för min del.

I nutid har jag känt av det mer tydligt. När chalmeristerna var på besök och intervjuade mig om KA-jobbet så var det tjugo långa år och en ocean av erfarenhet som skilde oss åt.

Ibland känns det som livet tar ett skutt, åldrandet går uppenbarligen inte linjärt.

—–

Fredrik bakar kakor

Fredrik på Byggvärlden är hemma och gosar med familjen. Han bakar dessutom kakor och filosoferar om jämställdhet. Allt detta samtidigt, vilket säger en del. Om honom.

”Kvinnors ovilja att tävla, göra karriär och våga visa att de är riktigt duktiga på någonting är en av grunderna till arbetslivets bristande jämställdhet.”

Jojo – Rätt eller fel, myt eller sanning. Fan vet. Byggbranschen behöver kvinnor, den saken är klar.

Här på denna bloggen var det lite jämställdhetstema för ganska länge sen nu (tre delar med början här). Kanske dags att skaka liv i det igen?

—–

Känner mig inte så sugen på det, dock 🙂

Fredriks inlägg gör mig mer sugen på ihopsjunken sockerkaka och mys med barnen. Det blir ju etter värre att min dotter just nu bakat en kladdkaka hemma hos kusinerna ett par mil härifrån.

Så här sitter jag med datorn i knät, utan barn och utan kaka. Stackars mig.

—–

Jag kommer förmodligen överleva detta.

Jag är förkyld idag. Det är  en tramsig myt som odlas att män svävar i livsfara så fort de är förkylda. Livsfaran kan nog oftare bero på stor käft, obetänksamhet eller dumhet.

Gårdagens solskenshistoria sitter kvar i minnet. Det var i godisaffären.

Det är sonens favoritaffär bara för att man får smaka, det står utskrivet på hyllkanten. Det tyder ju på att någon klok människa förestår butiken.

Och mycket riktigt – när vi står där och plockar (smakar) så så hör jag ett halvt samtal bakom ryggen, det är mannen bakom kassan som pratar med en kund. De har träffats för länge sen, mannen bakom kassan känner igen den yngre mannen och påminner om tillfället de träffades.

Den yngre skrattar och säger att allt är bra nu, han har barn och så. Sen går han med ett glatt hejdå

—–

När vi skall betala skojar mannen bakom kassan lite med Ludde, han bjuder på en lakritspipa och ett tuggummi också. Sen berättar han för mig om mötet som ägde rum en minut innan.

Killen som nyss handlade hade varit en av några killar som rånade en närbutik. Mannen som stod bakom kassan var ensam i sin butik den gången. Han berättar att killarna hade leksakspistoler och att det knappast skrämde honom efter hans år i kriget mellan Iran och Irak. Han säger att han jagade ikapp och tog en av dem, polisen grep de andra.

Senast de sågs var i tingsrätten för femton år sen. Nu skrattade de ihop och skakade hand. Det kändes nog bra för bägge, men bäst för den unge mannen med barnvagn.

—–

Det här har väl egentligen ingenting alls att göra med byggbranschen? Eller också har det det.

—–

Sync visar omtanke om kunderna

Jag har fått en del kritik från folk i min närhet för mitt emellanåt burdusa sätt att tala om för (tänkbara) kunder att de kanske borde tänka om, inte göra det så dyrt och krångligt som de först tänkt.

Kritik alltså – konstigt nog, jag tycker jag är omtänksam och medmänsklig.

Skönt då att Byggidioterna delvis har samma inställning som jag

—–

”FATTAR DU INTE ATT DET BLIR SKITDYRT? PISSAPJÄVLA DYRT! SÅ MYCKET PENGAR SÅ ATT DU ANTAGLIGEN SKULLE DÖ OM NÅGON KASTADE DEM PÅ DIG.

Ingen människa är värd så mycket (Hur mycket jävla hippie man än är).

Men vi kan bygga något mindre åt dig.

Hur mycket pengar har du?”

—–

Tjejen ville bygga ett slott – Hon skall naturligtvis få svar på sin fråga.

Hur skall man kunna planera?

Dagens största Sync-garv kom när en rolig kille berättade vad en platschef sagt till honom. Det var när den i det här sammanhanget roliga killen berättade hur han en gång varit mer bister i och kritiserat en platschef för att det inte fanns en vettig produktionstidplan på ett bygge.

Då sa platschefen:

– Det går ju inte. Vi vet ju inte hur det kommer att gå.

Jag vet inte om ni skrattar, men vi gjorde det idag. Sen drog jag min tirad om händelsestyrda verksamheter och annat gammalt blogskoj i ämnet.

Det var ett väldigt bra möte för övrigt. Min möjlighet att rädda världen eller åtminstone byggbranschen och kanske göra lite gott också kom närmare.

—–

En gång är ingen gång

Idag är det måndag. Eller måndag kväll noga räknat. Det har varit en omtumlande dag.

Imorgon tisdag blir det en ännu mer omtumlande dag. Start 06.30 med en tur till ett villatillbygge. Jag är ganska kvalitetsansvarig, entrenören mest ansvarig och husägaren bara orolig. Med viss rätt, dock.

Efter lunch skall jag presentera ett förslag på en enastående, nyskapande och på det hela taget fantastisk grej som vi vill sälja till en kund.  Två års tid, gott om plats för mitt ego och lite annorlunda. Typ skitbra. Om det går vägen.

Men.

Viktigast imorgon tisdag 09.00 – jag skall träffa några chalmerister som skall intrevjua mig om jobbet som kvalitetsansvarig. Peeuw!

Jag får scenskräck och ångest. Skall jag säga sanningen eller skall jag packa in det i bomull?

Seriöst. Detta kan bli enda gången jag ber om hjälp här.
Fatta läget.
Jag gör en OMRÖSTNING!

—–

Och snälla, någon mer än Byggblasket kan väl delta?

—–