Yoko Ono skrev de fantastiska orden. Imagine. John Lennon gav dem sin röst och hela världen har sjungit med sen dess. Inte alla och inte hela tiden. 

Imagine there’s no heaven
Imagine all the people living for today

Tänk om vi inte hindrades av gamla påhitt och traditioner, daterade regler och vanor.
Tänk om vi kunde jobba med det vi har, gräva där vi står  

Imagine there’s no countries
Imagine all the people living life in peace, you

Tänk om vi inte stänger in oss med gränser
Tänk om vi med samarbete och samverkan kan lösa vår bästa framtid

Imagine no possessions
Imagine all the people sharing all the world

Tänk om vi alla blir så fattiga som aldrig trodde möjligt
Tänk om vi då måste tänka rätt

– – – –

Det är inte lätt att vara en medelålders medeltjock man som försörjer sig på besiktningar och kontrollansvar, på mansplaining och erfarenhet utan att framstå som besserwiesser. Ett av mina utslitna mantra – om jag lär mig av mina misstag så kan jag väldigt mycket nu – är sen länge uttjatat, men också helt sant. 

Det är inte lätt att vara en någorlunda ärlig besserwiesser när man inget vet. ingen vet vad som kommer hända, hur världen omkring oss ser ut om ett halvår eller ett år. Ingen vet om/när/hur hjulen rullar igång. Jag är gammal nog att minnas kriserna både 1990 och 2008 men också medveten om att jag just där och då inte såg skogen för alla träd.

Det är inte lätt att dessutom outa sin romantiska drömmarpersonlighet och vilja att leva en i John Lennon-värld. Kombon med pösmunkig välfärdslakej blir en lite för stor kontrast för att kännas bekväm. 

– – – –

Ok. Det är inte mig det är synd om. Det är de som blir sjuka nu, som blir sjuka snart. De som dör, de som lämnas efter. De som befinner sig i en mycket mindre skyddad del av världen, de som sitter i ett läger där uttrycket ”social distans” blir till ett hån. 

Inte heller som företagare lider jag någon större skada, troligtvis i alla fall. Jag har en del som rullar på, mycket som kan ske på distans. Men jag lider med alla de som ser sitt bolag, anställning och sin verksamhet i fritt fall, ser framtiden i en endaste nyans av kolsvart.

Så, det är inte mig det är synd om.

– – – –

Jag och mina närmaste kollegor slipar nu på vad vi skall göra i höst, hur vi kan göra nytta, var det behövs hjälp. Hur kan den svenska byggbranschen starta om? Vilka projekt kommer stå still? På vilket sätt får vi in John Lennon i den biden? Tänk om vi kunde tänka rätt.

Födelsedag. Igen. Femtioelfte gången.

Jag kommer få massor av grattis och i Whatsappen, på FB, i mess. Virtuella kramar och lyckönskningar. IRL så kommer jag bli ompysslad och bortskämd, med kärlek och omtanke.

Presenter? Vad jag önskar mig?
Hmm, fred på jorden så klart. Standardsvar.
Inget mer?
Jo, men, faktiskt, om jag får tänka lite och sväva ut så har jag några önskningar idag.

– – – –

Det här som pågått ett tag nu, att alla är så tvärsäkra och övertygade om just de har rätt och ännu mer att alla andra har fel. Att vanliga, lagom kloka människor väljer att hata, håna och spy sina tangentbordskaskader. Påhittade problem och motsättningar får stå i vägen för ett sansat samtal om klimat, mänsklighetens framtid. Så dumt.

Min önskan: Att den dumheten går över, att den tar slut

Det här som pågått ett tag nu, att människor på flykt samlas utanför vår gräns, i förtvivlan och misär. Att de lämnas att dö i Medelhavet. Att människor som gömmer sig för hundar och gevär, våra hundar och våra gevär. De som redan är i den värsta mardröm man kunnat tänka ut.

Min önskan: Empati återinförs som ämne i Livets Hårda Skola

Det här som pågått så kort tid att den som varit eremit ett par veckor kan ha missat. Världen har gått från en mental och ekonomisk högkonjunktur till ett undantagstillstånd. Ett mikroskopiskt litet virus fick alla att växla till panik.

Och nu. Flygen står stilla, människor slutar slutar resa och röra på sig. Affärer stannar av, verksamheter går under, delar av systemet kraschar.

Själv oroas jag för mina närmaste och min egen del i en smittspridning som redovisas i grafer. Grafer som alla förväntas förstå, men som fick västvärldens bortskämda människor att börja bråka och dasspapper och handsprit. Det kommer bli värre innan det blir bättre.

I flyktingläget i Turkiet och Grekland, i Libanon och Syrien. Människorna på flykt. De får också virus. De kan inte isolera sig, de kan inte bunkra dasspapper och kolla Netflix. Där kommer smittan bli snabb och brutal. Redan utan viruset var det en skamfläck för oss som låter det ske och ett helvete för dem som är fast i det, när ännu värre.

Prognosen är att de flesta ska bli smittade, några miljoner kommer att dör. Ett vaccin kommer om ett år eller så.

Min önskan: Att världen vaknar upp i en ny insikt

Tänk om världens alla människor vaknar upp, efter en period av rök och damm, om ett halvår i spillrorna av Coronapandemin, ser solen utan smog. Tänk om människorna inser att vi inte behövde flyga så mycket som vi gjort. Att en industri på lågfart gjort underverk för miljön. Att ekonomin bara precis räcker till det nödvändigaste och att slöseri med pengar, energi och klimat blir otänkbart.

Tänk om allt fler länder då rapporterar att kurvan har vänt och att spridningen stannat av, sörjer sina förlorade och tänker att det här skall inte hända igen.

Kanske att världens ledare och befolkningar tillsammans redan då insett att det krävs samarbete, samverkan, gemensamhet för att hantera kriser. Att samma samarbete, samverkan, gemensamhet är bra i en framtida vardag, när världen skall byggas upp igen.

Kanske är det ok att på sin födelsedag att drömma om en jättesal där stadsmän sitter på rad. Att de skriver på ett konvolut. Kanske inte så drastiskt som att alla soldater försvinner, kanske att det kommer finnas kvar något heter militär men att den är primärt till för att hjälpa, lindra och vårda.

Men, ändå, att en värld som fick in ett virus, tvingades starta om, och gjorde det lite bättre.