Oh, Loord

Sync har haft sommarlov. Det behövdes för det har varit en tuff första halva på 2012.

Sommaren 2012 har jag alltså inte knarkat byggahus.se, jag har åkt husbil och bakat med barnen och varit på kollo med alla kusinerna och sett Bruce Springsteen och bara haft det gôtt. Men jag kan ändå inte låta bli att dela med mig av ett inlägg som jag hittade på den sighten, där finns trots allt gränssnittet mellan branschen och privatkunderna.

Den som läst Sync Blog länge och väl vet att jag skrev en massa inlägg om byggahus.se under hösten 2009. Det är tre år sen men lika aktuellt fortfarande. Sighten är ett forum för hemmabyggarna och privatpersonerna som behöver lufta sina relationer med hantverkare.

I några av mina inlägg så var jag faktiskt ganska upprörd över dem som tyckte att det är ok att koppla lite elinstallationer själva, utan utbildning och med sitt ego som främsta tillgång. I ett inlägg från i våras så ställer en person en fråga till forumets expert på el och teknik. Den här killens inlägg innehåller all den självgodhet man kan begära och förstås en nedlåtande attityd mot hantverkare och deras yrkeskunskap. Han har ju ”90 hp högskolefysik med en del ellära”, gu´bevars!

Elexperten, Bengt Loord, svarar helt underbart. Jag klipper in det smaskigaste.

”Nu säger du att du är intelligentare än andra och det är just detta som många känner och gör att de känner sig så duktiga att de kan allt. De flesta blir inte intelligentare bara för att de läst en bok eller gått en enstaka kurs. 

Två hörnstenar i Arbetsmiljölagen är att arbetsgivaren ska tillse att medarbetarna har erfoderlig utbildning och dessutom anpassa uppgifterna till individen. Det skulle kunna innebära att arbetsgivaren inte kan sätta en person med alltför stor självtillit på elinstallationsarbeten utan låta honom kratta löv eller liknande, som normalt får anses mindre farligt.

Det som skiljer en duktig elektriker från många andra är att de tänker efter INNAN de gör saker och ting.

I ditt fall hade det nog varit bra om du tänkt igenom ditt inlägg en gång till innan du sände in det. Du hade då upptäckt att risken för att få böter eller fängelse för olaga elinstallationsarbete är försvinnande liten jämfört med risken för att du själv eller andra råkar ut för skada om du gör något misstag.

Var rädd om dig själv och dina anhöriga även om risken att få böter eller fängelse är liten! Det är normalt inte där faran ligger!”

🙂

Läs hela inlägget här.

– – – – – –

Sync Blog apropå lekmän som kopplar elektriska grejor

– – – – – –

Jämställdhet i muthärvan

Förlåt min dåliga franska men jag blev nästan lite glad att det äntligen kommit in en kvinna i sammanhanget.

I alla de göteborska muthärvor som flutit upp till ytan på sista tiden så har det varit idel gubbar. Ungefär som byggbranschen under lång tid varit, bara gubar. De enda kvinnor som hittillls fått badwill är ju de som försökt tysta visselblåsare (GBG Energi) eller hon som klantigt nog försökte trixa med Janne Josefsson (sossepolitikern). Skurkarna har dock genomgående varit män.

I den senaste historian, den med Göteborgs Spårvägar, finns det numera en grovt insyltad kvinna. Hon har, vad man kan förstå, på ett elakt sätt försett sig med fördelar och ett lite extra fint hus hemma på villagatan. Hennes manlige kollega toppar fortfarande med ca fyra försnillade miljoner, dock. Ett tveksamt steg framåt för jämställdheten.

Byggföretaget Veidekke har en man med i bilden, han är nu anhållen tillsammans de andra två (nu alltså häktade) Synd för Veidekke att man hamnar i de sammanhangen men de är ju i gott sällskap (läs PEAB, NCC och Allbäck). Gissar att kollegor och chefer där är rätt så irriterade just nu.

—-

Som inte detta vore nog med problem har Danmark tydligen skickat vidare ett åskväder till oss, åtminstone enligt rubrikerna i GP/GT. Det smäller över Göteborg först och vi som flytt upp till skogarna i norr får ta skrapet.

Vi som hade planerat en lång cykeltur idag, jag och barnen 😦
Omröstning pågår nu om alternativ aktivitet, badhus verkar hett 🙂

—-

(GT/GT/GP om Spårvägen, SyncBlog om mutor, mer seriöst om jämställdhet och Allbäck)

Acceptans för nollvision

Jag startade veckan med en plan på att lufta funderingar kring ackordslöner. Det gick så där, det kantrade över till ett mer tungt ämne – arbetsplatsolyckor.

Läste i våras om någon som inte accepterar dödsolyckorna. Andra vill införa en nollvision. Inga olyckor. Det är ju bra. Men samtidigt har lite svårt för resonemanget. Alltså jag har nollvision för arbetsplatsolyckor, tro inget annat. Jag kan utöka det till att  jag har nollvision mot trafikolyckor, hungersnöd och svält plus dåliga diktatorer. Tyvärr har jag och min cyniska klon ganska svårt för nollvisioner.

Kan man alls ha en nollvision när det finns risker?

Det ligger på något sätt i sakens natur att risken för olyckor är större i byggbranschen. Ta till exempel den man som körde en borrigg (tung som en medelstor grävmaskin) i Stockhom, av någon anledning välte den över honom och han klämdes ihjäl. Det tyngsta maskinerna en lärare kommer i kontakt med är väl kopieringsmaskin eller möjligen en kaffeautomat (om det är en friskola).

Det fallet som togs upp Expressen häromdan, det när ett preabtrapphus rasade och Chrisse, 26 år, dog är ett annat exempel. Få yrkesgrupper utsätts för den faran att hamna underst i en hög med betongblock. Journalister togs ju också upp som exempel i Expressens jämförelse. Man menar att det hade blivit stor uppståndelse om det skett abetsmiljörelaterade dödsolyckor på tidningsredaktioner runt om i Sverige. Oräknat de murvlar som söker sig till krisskådeplatser och katastrofområden så är nog arbetsmiljöproblemen begränsade till överdosering av Twitter och helt vanliga utbränningssymptom. Tror jag.

Så det handlar om att se riskerna. Och riskhantering.

Riskhanteringen skall vi sköta i vår Bas-P (byggarbetsmiljösamordning i projektering) och vår Bas-U (byggarbetsmiljösamordning i utförandet). Verktygen vi använder är kontrollplaner, arbetsmiljöplan och skyddsronder. Verktygen vårdas och utvecklas i ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Vi försöker hitta risker och hitta sätt att eliminera dem. Vi lyckas inte allt.

Tyvärr räcker inte det.

Ta olyckan i Göteborgs Hamn nyligen, där en odetonerad sprängladdning plötsligt fick liv och svårt skadade en person och riskerade livet på många fler. Om man inte ”accepterar” en sån olycka så är väl följden att man inte kan spränga något mer? Nånsin. Vi får helt enkelt sluta stoppa ner dynamit i borrade hål. Vi får knäcka berget på ett annat mer riskfritt sätt. Notera gärna att så kallade dolor tydligen inte är helt ovanliga, det händer alltså ibland men då går det oftast bra, typ.

Man kan fortsätt rada upp typ av olyckor. Fall från hög höjd, ras där människor blir klämda, olyckor med tunga maskiner, sprängningar som går fel, olyckor i trafiken vid vägbyggen. Så länge vi utför sådant som kan gå fel så kommer något ibland att gå fel. Murphys lag gäller – för eller senare. Cyniskt?

Om man i stället formulerar det – Jag accepterar inte att någon utför ett arbete där det på något sätt finns risk för en olycka med dödlig utgång – funkar det?

Nähe, inte det. Och vi måste fortsätta med byggverksamheten i Sverige? Det vi kan göra då är att fortsätta att försöka bli bättre. Bra förslag mottages tacksamt.

—–

Jag är inte helt sällan förvånad att det egentligen inte händer mer elände på byggena än vad det faktiskt gör. Alldeles nyligen var jag inblandad i slutfinishen på ett bygge där det blev enormt personalintensivt. Det var fler parallella aktiviteter än vad som var vettigt, men slutdatum närmade sig och ansträngningen blev tuffare allteftersom. Efter bygget var klart så fick vi klapp på axeln och beröm för att det faktiskt blev klart i tid. Kommentaren följdes dessutom av ”…och utan att det hände några olyckor!
Det var helt klart inte frukten av ett väl utfört arbetsmiljöarbete, snarare tur och bra gubbar på plats.

Jag tror att den största orsaken till att inte varje dag slutar i kaos och tragedi är att det finns en rejäl dos sunt förnuft på våra byggarbetsplatser. Det är ingen tröst för de anhöriga till de förolyckade, jag vet.

—–

(Artikeln i GT/Expressen + Byggvärlden om olyckan med Chrisse)

Vi säger en sak och gör en annan

Jag tycker det är trist när bloggare inleder med att ursäkta sig att de inte uppdaterar sig tillräckligt. Vi släpper det.  Man har ju krav på sig och så, visst, men det kan man faktiskt hålla för sig själv. Tycker jag.

Nej, annars? Jorå.

Det är mycket om arbetsmiljö nu. Byggvärlden kör hårt. BI likaså. Till och med så har åklagare Sven-Erik Alhem uttalat sig. Man kräver nollvision. Svårt att säga emot. Varför skulle någon göra det efter tre dödsolyckor bara i maj 2011?

Jag tillhör ju annars dem som brukar kontra när jag tycker det blir för negativt i media om byggbranschen. Jag försöker vända på kuttingen och visa att vi är ganska bra, att vi menar väl men misslyckas med en del saker. Det synsättet funkar dåligt när det gäller döda kamrater, eller för den sakens skulle risken att någon mer dör.

För ett litet tag sen så satt jag med två chefer på ett mellanstort bolag och pratade ledningssystem och hur man skall jobba i framtiden. Det vi återkom till hela tiden var att man har bra system, man vet hur det borde göras och man har avsikten att vara precis så duktig som man egentligen kan vara. I teorin. Ändå gör man inte så. Eller rättare sagt vi, för det gäller många av oss. Vi säger en sak och gör en annan.

Dyrbara kvalitetssystem och dyrbara företagspolicys blir ju helt meningslösa om de inte används. Arbetsmiljöplanen gör bara nytta som pappersåtervinning om den inte används på rätt sätt. Ett meningslöst dokument. Vi säger en sak och gör en annan.

Den tysta minut som utlystes häromveckan och säkert också respekterades på många håll kan tjäna som exempel. Jag hittade ett inlägg från en kille på JM som beskrev hur arbetsledningen ryckte på axlarna åt ett riskfyllt jobb samma dag som högste chefen uppmanade alla till en tyst minut. Vi säger en sak och gör en annan.

—–

Artiklar i Byggvärlden med begränsad livslängd och blogginlägg som försvinner i rymden kommer inte förändra, möjligen påverka pyttelite. Gott så, men det räcker ju inte.

Det som behövs är att vi tar det på allvar, att vi gör arbetsberedningar som alltid inkluderar riskanalyser, att vi alla följer de regler vi själva satt upp.

Typ så. Vi kan bättre.

—–

Skvaller, mutor och goa gubbar i Göteborg

Inte helt oväntat så är Marcus Allbäck är nu misstänkt att ha deltagit i farsans mörkerbusiness.

Inte helt oväntat med tanke på att han för ganska länge sen som lovande, ung fotbollstalang satt på pappa Stefan Allbäcks kontor och gjorde en del kontorsgöromål. Jag har ingen aning om nivån på hans intresse för administration av en ändlös rad fakturor och följesedlar men gissar att han, med tanke på hans framgångar som fotbollsspelare, inte hade speciellt mycket fokus på pappersarbete. Om det for förbi lite märkligheter så märkte han nog inte det.

Nu verkar det i och för sig vara hans egen kåk som är föremål för misstankarna och vem som betalt för den. Det vore ju solkigt och riktigt jävla lågt om han som välbetalt proffs har sysslat med sånt i mogen ålder. Synd på en go gubbe i så fall. GP, DN, SVD och Aftonbladet skriver om det. Storbloggaren Svensson också.

Marcus verkar ta det rätt coolt. Hoppas han har på fötterna.

—–

Härvan med Hjällbobostäder, Ale Betongborrning och PEAB verkar vara smaskig men tyvärr får vi inte in något gott skvaller. Det går bra att skicka in till bloggen, vi tar emot det med glädje.

—–

En annan härva rör sig runt NCC och påstådda konstigheter med ett förråd hemma hos en anhörig till en en tjänsteman. Om det vet jag inget. Däremot verkar det stå klart att den på NCC som bär hundhuvudet fick sparken. Enligt ryktet fick han beskedet att det i dagsläget tyvärr inte går att göra på annat sätt. För tio år sen hade det varit en varning och sen köra vidare men nu är det morsning och goobye. Poäng till de granskande journalisterna.

Nu behöver den f.d. NCC-chefen inte stämpla på a-kassan resten av livet. Han har omsatt över 40 miljoner på sin verksamhet i byggservice. Det är riktigt mycket pengar. Han lär bli överöst med jobbförslag från alla.

Möjligen inte från PEAB eller Allbäck kanske då men av rätt många andra 🙂

—–

Tystnad för stupade kamrater

De senaste åren har det stupat en i månaden.

Har inte koll på statistiken men jag har jobbat i 22 år. Jag har betett mig som en stolle i många fall, dessutom som ansvarig för min egen och andras säkerhet ganska ofta. Under den tiden har det alltså sannolikt dött minst 250 personer i den svenska byggbranschen. Människor som rört sig i samma arbetsmiljö som jag.

250 människor som saknas  av tusentals arbetskamrater.
250 pojkar och flickor, män och kvinnor, pappor och mammor, söner och döttrar som lämnat ett hål i hjärtat på familjer.
250 arbetare som dött på grund av någons slarv, någons försummelse, någons okunskap eller bara vanlig jävla grym och skoningslös otur.

I så fall – Hur många har blivit svårt skadade? Hur många tusen?

—–

Dödsolyckorna är alltid djupt tragiska oavsett vad som orsakat olyckan. Men det finns mer otäckheter. De smygande skadorna som inte märks förrän de är försent. Jag är tillräckligt gammal för att ha träffat den generationen som använde lösningsmedel mer flitigt, jag träffade en man en gång som ursäktade sitt påtagligt sluddriga tal med att han jobbat med plast hela sitt liv. Det var faktiskt svårt att höra vad han sa.

På ett bygg för länge sen lärde jag känna en av de där människorna som som märks, en sån som hörs och syns. Han var i många stycken burdus men alltid trevlig, vårdslös med sig själv. Han bar välförtjänt smeknamnet Bullret. Han var nyss fyllda femtio år och hade slitit hårt på axlar och leder. Doktorn hade sagt att han skulle undvika vibrerande verktyg. Han var 50+, inte särskilt lämpad för kontorsgöromål, betongarbetare sen tonåren och med rådet att undvika vibrerande verktyg (vibrerande verktyg är själva huvudingrediensen i betongarbete). Han sket i doktors ord och körde på ända in i kaklet. Några år senare träffade jag honom, sjukskriven sen länge, mer lågmäld, väldigt sorgsen. Han berättade att han försökte fixa lite hemma men han kunde inte lyfta armarna över axelhöjd tillräckligt länge för att montera en gipsskiva.

Bloggkollegan Rotpartnern hade ett inlägg för ett tag sen där han noterade att en av de största riskerna är dammet. Dammet på byggena som innehåller kvarts och annat skit som sätter sig i lungorna. För ett par år sen kom de en våtrumsskiva som skulle vara jättebra men som vissa fick näsblod av när skivan bearbetades. Så länge jag har jobbat har det sagts att mineralullen kommer vara hälsovådlig så fort det finns en bättre alternativ. Det är inte bara asbest som fastnar i flimmerhåren.

—–

Fredrik på Byggvärlden och många andra försöker lyfta arbetsmiljöfrågorna. Som positivitetskonsult brukar jag kontra med att vi är ganska bra på att göra arbetsmiljöplaner och sånt numera. Han synar bluffen och skriver att han och hans skrivande kollegor nästan dagligen ser slarv med säkerheten när det besöker olika byggen.

Jag tror så här. Vi kan inte planera bort all världen otur, vi kommer alltid ligga lite efter i kunskap om långsiktiga effekter på hälsan av nya byggmaterial och inget kan rädda oss om vi räknar fel på ytterligare en stålbalk.

Det vi kan göra på bygget är att vara duktiga på att planera och göra riktigt bra arbetsberedningar, vi skall väva in arbetsmiljötänket i varje litet moment. Sen skall platschefen se till att det man jobbar som man sagt. Lagbasen skall föregå med gott exempel, arbetskamraterna skall säga till när kollegan slarvar eller glömmer. Platschefens chef skall höja ribban, lika viktigt som att platschefen skall göra sin ekonomiska prognos så skall Chefens chef själv förvissa sig om att bygget sköte arbetsmiljön.

—–

Den driftige Calle Fridén som tidigare bloggade under rubriken Utsikt från ett tak har tillsammans med ett par kompisar organiserat en manifestation för våra döda kamrater. En tyst minut i morgon onsdagen den 8 juni kl 12.00. De har ett Facebook-event som i skrivande stund har 15 391 personer som deltagare, klicka här och kolla.

Jag kommer också vara tyst. Alldeles för mig själv sittandes i bilen.

Jag håller en tyst minut inte bara för dem som dött nyligen och inte bara för den unge man jag såg dö på ett bygge utan också för dem som dör långsamt, plågsamt och ensamt.

—–