Hur det började

Ingen sa grattis för att knappt någon visste (eller kom ihåg) att jag i juni för 35 år sedan, 20 år gammal, klev in på mitt första riktiga bygge, på det då ganska nya bolaget NCC.

Första ”riktiga” bygget på så vis att jag innan dess hade sommarjobbat på föregångaren till Bergman & Höök Byggnads AB, företaget Betongbyggen way back när det begav sig, mitten åttiotalet. Så, min kära farbror Anders Höök var viktig för inkilningen i byggbranschen, han öppnade dörren. Vi ses för sällan, farbror.

Så, juni 1989, i den högsta högkonjunkturen blev jag ung arbetsledare och fick Susann Lindqvist , Bo Hedén och Magnus Krus till kollegor. Susanne träffade jag igen som kollega på WSP en kort period (verkar vara pensionär nu). Bosse är för alltid en av de viktigaste människorna i mitt liv (han har semi-emigrerat till franska rivieran och närheten till vingårdarna där). Magnus Krus är i evigheten en god vän. (Besökte honom i förra veckan, han har grävt ett hål på Korsvägen i Göteborg, stort nog att parkera fyra pendeltåg i bredd. Eventuellt kommer tågen kunna åka fram och tillbaka och troligtvis kommer Magnus få pensionärsrabatt redan på premiärturen). Vi ses för sällan, kamrater.

Min start i byggbranschen och den kollaps som följde strax efter har aldrig kopplats samman och jag är tacksam om vi inte följer det spåret vidare. 1993 var jag i vart fall typ disponibel för arbetsmarknaden, jobbade timmar på en plåtfirma, Göteborgs Förenade Plåtslageri AB med kompisen Stefan Simonsen. Då, lustigt nog, blev jag headhuntad till ett ALU-jobb (*host* preskriberat) och fick bli arbetslös på riktigt (det var för en god sak). Olle Lindkvist, tidigare på NCC men vid den här tiden på Norra Älvstranden, hade fått mitt namn i en korridor nånstans, han var engagerad i frisksportklubb som skulle få lite statlig hjälp som följd av krisen. Jag var 24 år gammal när jag i en arbetsmarknadsåtgärd blev platschef för bygget av en motionscentral, bemannad med arbetslösa lärlingar som inte hunnit få fäste i branschen.

Jag spikade dit de sista trappnosarna samma söndag som invigningen var av Finnsjögården. Dagen efter klev jag in på Byggframs kontor i Lagerhuset, inlotsad av kamraten Örjan Lans, och började som arbetsledare men blev ganska snabbt befordrad till resultatchef (vilket ju var en fancy titel men som innebar att du fick göra allt själv – räkna på jobb, arbetsleda, vara platschef och leverera in pengar till kontoret. Det var en nyttig skola). Min närmaste chef, Hans Östlund, är ännu en av den här planetens bästa människor; 30 senare är han fortfarande en kär vän. Vi ses för sällan.

Nittiotalet var en tuff tid att driva verksamhet, det har jag förstått i efterhand. När det pågick var det ju precis som vanligt för mig, jag visste inget annat. 1996 satt jag i en soffa mittemot två av delägarna, Rolf Johansson och Bengt Jonsson (som bägge, kan vi säga så här långt efter, var ganska skickliga på att som entreprenörer hantera ”göteborgsandan” vilket kan vara denna textens största understatement) och de meddelade att de fyra delägarna på grund av dåliga tider skulle gå åt olika håll och att de tyckte att jag skulle starta eget. – ”Du är ju entreprenör. Du får låna det du behöver till aktiekapitalet, så fortsätter du jobba för oss men på faktura!”. (ergo; man kan få sparken på olika sätt!)

Hur det tog en ny riktning 1996

På listan över life changing moments (händelser jag oftast fattat betydelsen av först senare) så ligger den stunden högt. Jag hade fram till den stunden aldrig tänkt tanken att starta eget. Några veckor senare startade jag mitt första företag – Byggnads AB Machinator.

WTF? Varför Machinator.

Jo, så här var det – min kära flickvän (som ju har och hade en djupt grundad humor = nödvändig förutsättning för att ens överväga att vara min flickvän) kom upp med ett roligt och genialt namn (inspel; här måste man veta att jag kallades för Mackan av typ nästan alla). Hennes förslag – ByggMac & Company.

Så, varför (!!) i så fall Machinator?

Jo, som den fegis jag är så vågade jag inte gå på det geniala, så jag rådfrågade det latinska lexikonet på ord som började på mac…

Så, ja (förlåt om det långrandigt, men jag måste förklara mina misstag ibland) jag tog helt blygsamt betydelsen uppfinnare, uppfinnare, skapare, arkitekt och konstruktör som en bra beskrivning av en naiv, oerfaren pojkvasker med ett lånat aktiekapital nollkommanollkoll på företagande. Döm om min förvåning när min gode vän Henrik Björklund tillfälligt fakturerade sina timmar via mitt bolag och en av hans kontakter sökte (gissar Alta Vista, Google fanns väl knappt 1998/99) och fick veta vad Machinator betyder på engelska.

Ja, vad säger man? Machinator på engelska = schemer, conspirator, plotter, criminal, crook, felon, outlaw. Ridå.

Om jag ändrade namnet? Fuck no, det blev ett asgarv (och utebliven satsning på marknaden i anglosaxiska länder) från en ödmjukt kaxig 28-åring som åkte runt i pickup och blåkläder, duckade för jobbiga samtal på sin Nokia 3310 och käkade baguetter från Café Skåne. Pondus (och diabetes skulle det så småningom visa sig) byggs från grunden. Vitt bröd med rostbiff och potatissallad är en hörnsten. En stekefrukost på Ringöbaren var på den tiden för övrigt det sannolikt bästa ratiot av kalorier/pengar.

Företag eller social verksamhet?

ByggMac. Åtta år som byggföretagare modell mindre. Under en period med brorsan som delägare, ett gäng anställda och väl valda f-skattare så tokade vi runt och levererade kärlek och omtanke med hjälp av hammare och skruvdragare. Vi jobbade dagar, nätter och helger – inget var heligt, undantaget möjligtvos fika, det slarvade vi inte med. Kanske att vi hade lite för mycket fokus på annat än att tjäna pengar om vi ska uttrycka det milt.

Om det finns en lista på Grupp med människor som är särskilt goda, omtänksamma och kloka kamrater med extra stor kommunikativ förmåga så vill jag ändå få in de här gossarna på topp tre (Tänker att Gandhi, Greta och Moder Theresa kanske ändå som grupp kan konkurrera). Om det finns en lista för Grupp med människor som regelbundet borde ha verbalt kompanistryk för uselhet i tidrapportering, fakturering och planering av kommande dag så är det mer givet en förstaplats. (Lars Winnerbäck sjunger i Solen i Ögonen om den här typen av gossar).

Den största sponsorn (läs; Beställaren) av de här galenskaperna (läs; byggarbetena) var i sanningens namn inte helt vid sunda vätskor, de heller. Det då snabbväxande företaget Ridderheims Delikatesser, som typ skapade marknaden för inlagd vitlök och soltorkade tomater, var min största kund under 10 års tid. De två grundarna och delägarna måste läggas till lista över människor som betytt extra mycket. Christer Ridderheims kreativa galenskap och Peter Gronvalls (förmodligen helt normalgalna) personlighet mixades till ett extremt roligt företag som växte så det knakade de åren, innan vi skildes åt hade de växt från 70 MSEK till 500 MSEK i omsättning.

Ny vändning

Så, om vi skriver 2003 och jag har varit i drift i 14 år så sitter jag i en annan soffa med den ovan nämnde Peter Gronvall mittemot mig. Och om det alltså faktiskt fanns en lista över life changing moments (händelser jag alltså oftast fattat betydelsen av först senare) så skulle den stunden stå med. Jag som hade byggt allt för Ridderheims i 9 års tid, ibland också ritat och planerat. Nu hade vi jobbat fram en idé om en stor tillbyggnad. Bygget skulle kosta runt 25 MSEK (min gissning), jag med min lilla firma omsatte 5 MSEK.

Peter frågade: – Hur vill du göra det här?

Kanske det var ett vägval, kanske inte. Peter och Christer var inga fegisar och de kände mig väl, men hade de vågat låta mig bygga det själv? Om ja; hade jag i så fall kört på, ökat omsättningen gånger sex och blivit entreprenör på livstid? Man kan inte veta. Vad jag gjorde? Jag fegade ur, avrådde min största och viktigaste kund från att anlita mig som entreprenör. Jag blev konsult.

Så, jag släppte verktygen och skrotade flakbilen. Pär Lundeflo på Bergqvists Bygg fick entreprenaden och jag debuterade som vice projektledare, guidad av en veteran, Claes Grimslätt. Fabriken stod klar 2004 och på sätt och vis var jag därmed klar med den eran i mitt liv. Vackra minnen.

Fortfarande i gränslandet mellan tvättäkta (oklar definition av vad det kan vara) konsult och ärrad (det fattar alla) entreprenör så svarade jag i samma veva (i ett av min flipperspelsinspirerade karriärs alla tillfälligheter) på ett samtal från den gamle vännen från ungdomsåren, Lennart Hamström. Hans arbetsgivare, Astor Bygg, hade ett jobb där det behövdes en platschef, jag signade upp och – tada – då träffade jag Björn Taube på Bra Boende Centralt AB . (Vi ses för sällan, vännen ♥️)

Tycke uppstod (milt uttryck) och vi jobbade tillsammans under nästan tio år. Björn Taube är möjligen den som varit den viktigaste personen i mitt yrkesliv – som inspiratör, kompis, sanningssägare, stöd, expert, galning. Som grädde på laxlöken och mosbrickan så kom Ulf Carlsson in och utgav sig för att vara specialist på att montera kök (vilket han ju så klart inte var men han blev trots det eller på grund av – oklart vilket- ändå min närmsta vän och kollega, still going and twenty more years to come). Vi körde ett serie riktiga roliga projekt, kronan på verket är och förblir ombyggnaden av Hasselbladska Huset 2006-2008 (GP har en färsk artikel). Jag satt för första gången i en styrgrupp – med Björn Taube, Oscar Taube , Johan Casselbrant , Victoria Ask och Stefan Wennerö –  ett dream team i stunden.

Allt runt det projektet är i efterhand inte smickrande. Krisen hösten 2008 och 2009 blev jobbig för alla, speciellt köpare i en haltande BRF. Inte blev det bättre av att jag (och en del av tidigare nämnda galenskapare) de facto hade gjort åt lite mer pengar än vad som var budgeterat. Men det får inte förta att det var det roligaste, mest älskade bygget nånsin. Än idag, 17 år senare, så får jag höra att det är så (bevis: Fråga den alltid lika kloka Linda Dahlin , hennes brorsa, hennes farsa eller nästan vem som helst). Det bygget förtjänar en egen text snart.

Vuxen vid 40?

Jag vet inte om det var då det hände – 2009. Kanske. Om jag gått från naiv skolpojk till obetänksam slyngel de första tio och sen etablerad mig som charmigt (?) tankspridd genomförare nästa decennium så var nästa fas redan igång. Första barnet kom till världen 2001 och andra 2004, jag byggde (nästan klart) ett hus för familjen att bo i. Vuxet.

Jag rekommenderar väl egentligen inte någon att bli äldre än 39 år, men alternativet att vara evigt fast i något är kanske ändå inte är min grej. Förändring är den enda konstanten var rubrik på en ledartext jag skrev i Tidningen Husbyggaren för några år sen. Det gäller fortfarande. Så jag fortsatte, blev äldre mer eller mindre motvilligt.

Men stopp vänta, allvarligt talet, om du läst ända hit så har du också insett att det fortfarande fattas 15 år. Tiotusen tecken så här långt. Det här går inte. Rappa på, ByggMac!

Ok, jag komprimerar väl den på sätt och viss mest omvälvande perioden i mitt liv då då. (jag kan sväva ut en annan gång om efterfrågan tornar upp sig i kommentarerna nedan)

Vuxen (och snudd på mogen) vid 55?

Jag har sålt tid som projekt- och byggledare till stora och små. Göteborgs Spårvägar AB , Specialfastigheter Sverige AB och RISE Research Institutes of Sweden (ännu pågående) – stora offentliga aktörer. Jag har sålt besiktningsuppdrag i mängd. NCC, Peab, Riksbyggen – Rum för hela livet, Vasakronan, Castellum för att nämna några – både industri, kontor och bostäder, nybyggnad och ROT. Jag har sen snart tio år förmånen att för leverera kunskap som föreläsare – flera aktörer som JENSEN education och Fastighetsakademin i korta sekvenser + Newton Kompetensutveckling som återkommande älsklingsbeställare. Bygg- och projektledningen nästan alltid i par med Ulf Carlsson och ibland (RISE) kompletterad av Mohamed Kiswani 🍉.

Femton år som riktig (!) konsult alltså. Drygt två tusen timmar om året. Borde bli ungefär typ ca 38 tusen timmar (räknar som asfaltsgubbarna på Byggfram en gång lärde mig). Så även om jag kan vara grandiost trögfattad så har jag fått minst en trippeldos av vad som krävs och jag vill därför anhålla om att få bli kallad expert.

Det spelar egentligen inte så stor roll vad jag blir expert på. Variationen på och det betydande antalet av de syltburkar som jag, mer eller mindre obetänksamt, kontaminerat på min väg genom arbetslivet är svåra att överblicka. Det enda jag vill ha är ett diplom. Av kungen.

Mvh

Frans Mattias Johansson

Expert på allt och inget

---

Grattis till alla som stått ut, bidragit, drabbats, glatts och berörts ♥️

---

Nästa artikel kommer utförligt redovisa hur jag tänker mig de nästa 35 åren, fram till 2059. Den som lever får se. (och skylla sig själv om den läser)

Eller ja, nästan alla är klara. Studenterna har sommarlov men läraren sitter kvar med ett berg av inlämningsuppgifter och redovisningar som vill ha sin rättmätiga uppmärksamhet.

Jag har under läsåret 23/24 återigen fått förmånen att utbilda blivande fastighetsförvaltare på Newton Kompetensutveckling. Min första klass för Newton hette FFG2, nu lämnar jag YH-klassen FFG8 vidare. (För att få VG här och nu måste man i kommentaren nedan redovisa hur många år jag gjort detta och förklara hur man kom fram till resultatet).

Så är det, under ännu längre tid har en hel drös redan aktiva i branschen mött mig på vägen till diplomering som förvaltare av fastigheter. Nästan så jag frångår min personlighet och blir lite ödmjuk. Det är bortåt 400 studenter som mer eller mindre ansträngt fått skratta åt mina skämt, höra anekdoter och min version av hur allt hänger ihop. Med tanke på hur många som blivit lyckosamma i sitt yrke så har lite skoj inte skadat (OBS: min slutsats, byggd på ingen som helst fakta).

Så det betyder att jag har förhoppningsvis kunnat bidra både till människors utveckling och till att göra bygg- och fastighetsbranschen lite mer kompetent. Alldeles i dagarna har både vårens diplomklass och min YH-klass FFG8 redovisat sina Ämnesövergripande projekt. Innan dess har jag plågat dem i ett helt år med grunderna i Byggteknik, Fastighetsteknik, Energieffektivisering, Besiktningsmetodik och Underhållsplanering.

Alla som känner mig någorlunda vet att jag inte är specialist på något alls av det där. Jag är specialist på samordning och att förstå hur det hänger ihop, projektledare i speciella projekt om jag får be. Möjligen kan jag blygsamt också säga att jag med säkerhet vinner en tävling i entreprenadjuridik om andra besiktningsmän är villiga att återigen försöka. Jag tänker ändå att blivande fastighetsförvaltare framförallt behöver förstå sammanhang och vad som påverkar vad (jag får hålla mig från mina nörderier och paragrafer och att gå i medsols varv). Förhoppningsvis får studenterna också med sig verktyg och förmåga att påverka i den riktning de vill att deras framtida projekt ska röra sig.

Nu har inte studenterna i FFG8 sluppit undan expertis ändå. De har fått lära sig om energiberäkning och byggfysik av Andreas Helenius, VVS-kunskap från Magnus Ceder och nästan allt som finns att veta om brandsäkerhet från Ingvar Svensson. Kollegan Eric Wallin är väl heller inte expert på något (som jag då?) men han var också med under närmast succéartade former. (Student; Nätverket är din största tillgång, glöm inte det)

Studenterna i FFG8 förstår helt säkert inte hur pass komplicerat och brokigt deras senaste uppdrag egentligen var. De skulle föreslå en projektutveckling av ett bostadsområde med fokus på hållbarhet, försöka nå koldioxidneutralitet och fossilfritt boende i en hållbar ekonomi. De hade fått god hjälp med en timmes vägledning av arkitekter, Wingårdhs och Studio Orto delade på den uppgiften, och av den alltid lika engagerade Per Andersson på Sustainacon för att få hållbarhetsvinkeln. Undertecknad bidrog en del också, t ex med ett försök att få grupperna att mäta sitt känsloläge, att observera sig själva i resan från förvirring och förtvivlan via insikt och struktur till high five och ”det här blir bra”-känslan. (Officiellt är jag extra bra på juridik och struktur – med ett hjärta av sten – men i hemlighet är jag en blödig nallebjörn som vill alla väl. I alla fall mina studenter.)

Vid den muntliga redovisningen så fick de dessutom träffa och en chans att imponera på ett par riktiga projektutvecklare – Daniel Hedberg på BBC och Tobias Larsson på Densify, som i verkligheten ju sitter med liknande utmaningar. Jag tror på riktigt att det var imponerade – Skill level 5.

Så. Jag säger stort tack till hela FFG8 och till DFF VT24 + detta årets deltagande experter och inspiratörer. Jag hoppas att alla får en riktigt bra sommar 🌞

Epilog

Alltså, betygsättningen är ju inte klar än och möjligen ligger FFG8 ändå lite risigt till. Dagen efter den muntliga redovisningen, när jag skulle grilla dem på innehållet i deras inskickade projektarbete, så kom första gruppen in med en överdådig korg. Flytande godsaker som jag kanske eventuellt nånstans på vägen avslöjat att jag gillar vid sidan om mat och annat.

Att få korgen innan betygsättning, är det ok? Måste alla få VG nu?

Tur jag har mitt hjärta kvar (… och min diabetes-medicin, det kunde ju inte studenterna veta att sockermängden i den korgen kräver lika mycket Metformin)

–

BTW, på tal om sockersött – att jobba med godbitarna på Newton är som nyttigt godis, fast godare. Exakt hur långt tålamodet hos Josefin De Blanche och Åsa Lindén räcker vet man ju inte men jag hoppas jag får fortsätta att testa de gränserna i höst ♥️. Hoppas få luncha vidare med kollegorna Jessica Andersson och Stefan Skålberg också. (De människorna vet kanske inte om det, men de har varit mina favorit-kollegor mycket längre tid än vad jag är van vid i min projektorienterade och ombytliga värld annars. Det är fint.)