Jag promenerar varje dag till och från tåget genom Göteborgs centralaste köpcentrum Femman. På grund av en efterhängsen arbetsskada så är jag ofta på väg till kontoret kvart över sex på morgonen, ofta helt i onödan för alla som jobbar på kontor vet att det inte rör på sig där förrän efter niotiden. Jag kanske blir riktig konsult med åldern, vad vet jag.

Nollfemtrettio låser vakterna upp Femman, de första som kliver in i värmen har inget bättre alternativ, inget hem och ingen säng. Strax efter dem så alltså jag. Skillnaden är att jag har ett hem och en säng och ett jobb, dessutom passerar jag Femman så fort jag kan. Jag är alltid på väg mot jobbet eller hemmet.

Eftersom som jag kombinerar tidiga morgonvanor med en genetiskt betingad vana att hänga kvar på jobbet ganska sent och blir effektiv först frampå kvällen så passerar jag också Femman sent på kvällen ganska ofta. Är det fortfarande butikstid och kommers så är det tjockt med folk, och man ser egentligen ingen, men när butikerna stängt då är det lugnare. I trappan vid gångtunneln sitter i och för sig ett gäng emo-kids. Svartmålade i ansiktet och med clownkläder. Om deras image skall vara att de är deppiga och coola så misslyckas de plenty, de är ju lättroade som en dagisklass på Liseberg. Ledsamt nog så sitter där tyvärr också samma bleka människor där som var först in i Femman på morgonen.

För någon eller några månader sen så satt det en kille där som jag inte sett förut. Han var inte sliten men såg djupt olycklig ut, han hade en sportbag på bänken jämte sig. Det var tydligt att han inte var van i rollen som hemlös, han var skamsen och ovan. Lite som vi andra är när vi kommer till ett nytt jobb där vi inte känner någon, där vi inte vet hur det funkar och självförtroendet sviktar.

Jag har sett honom flera gånger sen dess. Hade det varit läge för ordvitsar kunde man sagt att han blivit mer varm i kläderna nu, men det funkar inte. Han ser mer frusen ut, men skammen verkar ha gått över, han hur nu samma uppgivna blick som de övriga i hans läge. Han har kvar samma sportväska, men nu är den uppfläkt och skiten, hans kläder är sunkigare och häromdagen såg jag att han hade en plastpåse på foten när han trampade av sig skon. Snart är lika självklart i sin roll som Faktumsäljaren utanför klädbutiken.

Varför denna gråtmilda text med gamla nyheter? Jo, jag jobbar bland annat med att bygga bostäder. Öh, eller jobbade med att bygga bostäder kanske jag får säga, för det är stopp i maskineriet och det är frustrerande. Riktigt så naiv är jag inte att jag tror att jag kan fixa bostadslöshet och missbruksproblem på direkten, men kopplingen finns där. Om jag får bygga nya bostäder som någon köper då rullar det pengar runt i systemet, skatteunderlaget ökar och en bostad någon annanstans blir ledig i flyttkedjan. Men byggmarknaden funkar inte, industrin har krampkänning, samhällets gemensamma resurser stryps och istället så får jag se nykomlingarna i Femman som tar sina första staplande steg i hemlöshet och uppgivenhet. 

Trevlig valborg.