Djävelskap! Det händer alltid när jag har haft gott om tid på morgonen. Så trots gott om tid i morse  fram till avresan är jag så dags ändå lite sen. I helgen hade jag glömt tändningen på bilen. Så nu startar inte fanskapet, jag rusar ur kopplar startkablar till bil nr 2 och tappar ett par minuter. Ändå lite nöjd att jag faktiskt löste det under två minuter. Jag hann med tåget. Yes.

En timme senare står jag framför dörren till kontoret. Jag har glömt stoppa på mig nyckeln till kontoret. Kvällen innan har kollegan via SMS försäkrat sig om att jag är på kontoret på morgonen, eftersom han har glömt sina nycklar på landet. Första riktiga dagen efter semestern, skitmycket att göra och det börjar så uselt. Kramp.

JAg sätter mig på cafét och väntar på kollegan. Café Bronos har gott kaffe men ingen större ordning på lokalerna. En gång saknades det ”propphållare”, ni vet den där hylsan till de gamla porslinspropparna. Det såg inte så himla bra ut när hälften av hålen i elcentralen var öppen för små servitrisfingrar att göra sig illa på. Vi tog med en hög med såna hylsor till eftermiddagskaffet och fick en evigt tacksam caféägare och gratis kaffe just den gången. Idag var det vredet på WC dörren som inte funkade, det satt bara en rund tapp i mitten. Man kunde med starka nypor vrida runt den och låsa, så det gjorde jag. Efter jag utfört ärendet så tvättade jag mina händer, det saknades handduk så jag torkade mig hjälpligt på brallorna i vanlig ordning. Mina starka nypor räckte inte till att låsa upp dörren, inte nu när jag fuktat mina händer. En skamsen bankning på dörren och glada leenden hos personal och övriga gäster. Kul. Verkligen. Jättekul.

Till allt elände så hade min telefon fått sig en ovälkommen dusch när jag städade ur poolen i helgen. Det stod inte helt tydligt i telefoninstruktionsboken men jag kan själv så här i efterhand hålla med om att det var dumt att ta meden handdator ner i en bassäng med en högtryckstvätt hängande på axeln. Shit happens. Så min HTC ligger nu för döden, livsuppehållande åtgärder har avslutats och jag kan varken ringa eller kolla mail när jag sitter utelåst från kontoret och inlåst på toaletten. Skit. Skit. Skit.

Därefter förflöt ett flertal timmar utan en enda dumhet från min sida. På plus igen.

När jag kommer hem och kliver av tåget så startar inte bilhel-tet, den har inte fått laddning tillräckligt på färden till stationen. Jag hoppar in i en taxi, åker till sambons jobb och tar hennes bil och är bara en kvart sen till dagis. Yes. När jag svänger in hemma med två trötta barn i bilen så skriker jag rätt ut – NEJ, JAG JU FAN INGEN NYCKEL! Åttaåringen bara tittar på mig och säger – Och jag är jättehungrig. Jag överväger att vända bilen, åka enochenhalv mil till sambons jobb, igen, och hämta nyckeln. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag ändå klev ur bilen och kände på dörren. Min allra käraste sambo hade uppenbarligen koll på läget och hade lämnat huset olåst. Love.

Jag säljer mig själv som projektledare i byggbranschen – ordning och reda, noggrann planering och smarta lösningar, korrekt administration och ekonomitänkande, total kontroll och skarpt tänkande – och det funkar ganska bra faktiskt. Ironiskt då att jag privat levererar klantigheter tillräckligt för att roa alla i bekantskapskretsen om och om igen. Tjena schizofreni, imorgon är en ny dag.