Igår kväll var jag lite ilsk, men det har gått över nu. Istället kom jag på en sak som åttaåringa dottern sa tidigare igår när jag hämtade på fritids. Jag var sex minuter sen och skulle straffas för detta. Och visst, jag hade rört ihop det lite, hämtat alla två barnen i fel ordning. Jag var för tidig hos dagmamman och en smula sen till fritids. Ok. (Referenser till byggares tidhållning undanbedes bestämt)

– Ludde, våran pappa är ju helt värdelös, säger hon i bilen.
– Nä, men det var väl inte snällt, sa jag. – Så illa är det väl inte?

Känslig för tonfall och nyanser så frågar hon mer inställsamt:
– Vad betyder värdelös då?
– Ja, det betyder att man är utan värde, att man inte behövs, att man…
– Jaja, du är väl hopplös då, då. (Tydligt tonfall att konversationen var slut och jag var en mes)

För mig kändes det mycket bättre ändå. Hopplös kan jag leva med, värdelös känns inte bra. Nu skall jag strax sitta och redovisa ekonomi, beläggningsprognoser och andra tråkgrejor. Jag hoppas att jag slipper omdömet ”värdelös”, klarar jag ”hopplös” är det ok. Om det kan bli ”inte så jävla illa ändå” eller rent av ”helt ok” – då är min dag gjord.

(den här bloggen återgår snart till att uppfostra landets privatkunder)