Jag har ju sällan backat för att ge mig på att göra saker jag inte begriper hur man egentligen löser. Det finns inte inbyggt någon sån spärr i min lilla hjärna att jag kanske skulle fundera lite innan jag lovar. Är det en manlig egenskap, Viktoria? Japp, visst är det så. Skönt – då är jag manlig, blir lite orolig ibland.

Jag hade varit arbetsledare på stora byggbolaget och resultatchef på medelstora byggfirman innan jag befordrades till hantverkare. Jo, så var det. När jag hade startat lilla firman -97 och svågern och jag jobbade i början så fuskade vi som hantverkare när det föll sig så (två platschefer som byggde saker själva, tänk er!). Vi hade bägge ungefär samma något lättsamma inställning till sånt vi inte begrep oss på. En typisk konversation på ett nytt jobb kunde låta så här.

Kunden frågar: – Kan ni fixa detta?
Vi svarar: – Jajamensan
Kunden: – Har ni gjort det förut?
Vi svarar: – Näej
Kunden (nu lite bekymrad): – Men ni vet hur man gör, väl?
Vi (självsäkert): – Nej, men löser sig nog, inga problem.

Märkligt nog kunde vi lämna pris på jobben ändå, oftast löste det sig men inte alltid. Bastubänken som rasade under tyngden från störste beställaren och hans affärsbekanta satte vi ju tillbaka, bryggan som inte överlevde första vintern på samma adress har jag ju redan flaschat här. Det där skärmtaket som blåste iväg och rullade över hustaken en stormig dag, ja det skulle ändå fixas till. De två avfuktare som svågern T kopplade åt fel håll är nu officiellt preskriberade. Att vi rent tekniskt befuktade två kryprumsgrunder i ett år var väl ganska pinsamt då, men så här tolv år senare kan man ju börja småle lite grann.

———

Man lär sig av sina misstag sägs det ju.

Jag kan väldigt mycket. Känn på den.

———