Kommentarer som stöttar, peppar och uppmuntrar

Han går under flera namn, på denna bloggen GJ, hos Blasket Johansson, hos Byggbloggarna heter han G Johansson. Kommentarerna han lämnar är många, initierade och ibland väldigt kloka. Ibland alltså.

I mitt inlägg häromdagen där min åldersnoja skymtade fram igenm efter långtidsfrånvaro så lämnad GJ följande rader:

”Livet är som en rulle toapapper – det går j-t fort på slutet!
Du är dock i den åldern då det fortfarande är övervägande positivt att tiden går sin gilla gång; bara du hänger med.
Du kan börja fundera när dina sanna vänner inte gratulerar på din födelsedag utan beklagar.
Det är tufft att bli gammal – men alternativet är oftast inte bättre.”

Jag har levt ungefär 41,72 år och kolar när jag är 71,73 enligt SCB och har alltså 30 år prick kvar statistiskt. Känner det lite stressande faktiskt.

Så jag vet inte, GJ, kommentaren hjälpte inte min hantering av åldersnojan. Inte något. Toapapper?

—–

Annonser

Sync blir oroande snabbt äldre

Typ tio år äldre på bara ett telefonsamtal.

Jag pratade i telefon med vår styrelseordförande/mentor/moraliska kompass.
Vi pratade nog om erfarenhet och komptens och han sa:

– Du har ju hållit på i snart trettio år nu.

WTF!! Trettio år?
När jag startade bloggen skrev jag att jag snart hade jobbat i tjugo år. Det var i december 2008
Hur kunde det gå så fort från tjugo till trettio?

—–

Men kanske ändå. Jag var tolv år 1981 när vi började tilläggsisolera sommarhuset. Farsan var med på första gaveln, sen tror jag jag och min bror fick lösa resten i stort sett själva. Jag hann bli fjorton innan vi slog på de sista locken på andra gaveln.

Så trettio år som byggare, visst – om jag började som tolvåring, så ok.

—–

Så man börja fundera.

Jag var tjugo år gammal 1989 när jag började på stora byggbolaget, ett par år senare rasade branschen ihop. Jag var en av få som fick vara kvar och under mer än tio år kunde jag vara den unga killen. Det fyllde inte på med nya rookies på ett långt tag så jag behövde inte bli vuxen förrän ungefär vid trettiotre, tror jag. Det blev en utdragen uppenbarelse för min del.

I nutid har jag känt av det mer tydligt. När chalmeristerna var på besök och intervjuade mig om KA-jobbet så var det tjugo långa år och en ocean av erfarenhet som skilde oss åt.

Ibland känns det som livet tar ett skutt, åldrandet går uppenbarligen inte linjärt.

—–