Med tanke på Stringfellows kommentar nyss om vårt födointag samt med koppling till helgens inlägg om den röde, men också rörde, byggaren så presenteras här färgen i portgången som arkitekten beskrev som ”att komma in i en livmoder”
Vår besiktningsman, som för övrigt är en kvinna, kommer förmodligen att anmärka på detta i protokollet.
Frågan är bara hur vi skall hänga arkitekten, konsultansvarsförsäkringen?
Sync Blog 
En föredetta granne som är målare till yrket berättade om när arkitekten hade föreskrivit två olika brytningar av vitt (nästan identiska) som skulle målas på olika väggar i samma rum.
Detta förfarande föll ju givetvis inte målarna på läppen utan de målade allt med samma färg.
De tänkte dock att de skulle skoja lite med arkitekten när han var på platsbesök. Så de sa till honom att de först tyckte att det var rent idiotiskt att köra olika färg när de ändå låg så nära varandra, men när det väl var gjort så blev de mäkta imponerande av vilken skillnad som det faktiskt blev.
Arkitekten blev nöjd över att äntligen någon begrep sig på sånt här finlir och beundrade hur fint det blev.
Ingen skugga över arkitekterna sett i det stora, men historien är talande för hur man ibland tappar fokus och bråkar om smådetaljer som ingen vanlig människa ser… och ibland inte ens de själva.
Samtidigt är det oftast väl igenomtänkta och utförda detaljer som ger ett projekt dess kvalitéer så det där är en balansgång.
Men angående den röda färgen, kan besiktningsmannen(kvinnan) egentligen ha något att säga om färgen om det är denna kulör som är angiven i handlingarna och den är fackmannamässigt applicerad?
Men det är verkligen på sin plats som arkitekt att göra ett färgprov och få detta godkänt av beställaren innan man föreskriver mer extrema färger.
Sen beror det väl på var man är, på en fritidsgård har man rimligen mer frihet än när man färgsätter kungliga operan.
Nja Henrik jag håller inte med. Eller jo till viss del men mest inte. Det är lite som ”de fina kockarna” som vägrar steka köttet rejält genomstekt då kunden vill det. Eller då en kund vill ha ketchup till sin fina plankstek och kocken vägrar servera det till. En riktigt bra kock gör som kunden vill just för att allt går ut på att faktiskt göra kunden nöjd. Att göra något FÖR någon annans räkning. Att sedan arkitekten inte upptäckte att allt var i samma färg var ju, tja, förargligt möjligen? Det är liksom inte poängen.
Till den röda färgen. Det där borde vara olagligt. Herreminje!
@Henrik – besiktningsmannen(kvinnan) har egentligen ingen synpunkt på kulören.
@Viktoria – kulören på väggen är svår att göra rättvisa på bild, i verkligheten är den intensivare, rödare och mer påträngande 🙂
(Vi har under dagen försökt hitta någon lag den bryter mot, för att om möjligt starta en civilrättslig process mot kulören i första hand och eventuellt också mot arkitekten. )
Däremot kan jag säga så mycket att
jag vägrar
steka köttet till den gråskala eller valfri nyans av ljusbrunt om jag själv skall äta det. I det fallet är jag mer inne på en NCS ungefär som vår portgång fast med lite mindre gult och lite mera blått. Ett vackert, mört kött som är snabbt ner och vänder i stekpannan är bland det bästa som finns.
Stäm arkitekten för förargelseväckande färgval 😀
Höll på med ett allaktivitetshus för ungdomar (idrottshallar, teaterscen m.m.) förut där vissa av väggarna hade liknande kulör, dock lite mer åt orange. Funkade fint i det sammanhanget, men jag skulle inte vilja ha den färgen i trapphuset här hemma.
Jag tror mer att man se det ur kontexten att det blir enformigt att måla dagarna i ända, så man skojar med varandra, berättar historier o.s.v. för att liva upp stämningen.
Jag upplevde det inte som att han var ute efter att bevisa att arkitekten inte såg skillnad på nyanserna ändå, utan mer att han spelade arkitekten ett spratt på samma sätt som han gjorde med andra arbetskamrater. Det var min reflektion att arkitekter ibland snöar in på smådetaljer, missar det övergripande fokuset och kanske framförallt kundfokuset.
Självklart dock att det förekommer barnsligt trots. Det gäller ju även arkitekterna. Det hör inte direkt till ovanligheterna att de ”smygreviderar” och ritar saker som är direkt emot beställarens utryckliga önskemål.
Det finns dock en annan aspekt på detta och den har med arbetsglädje att göra. Ge arkitekter, hantverkare m.fl. ett mått av frihet att göra efter eget huvud och du får en bättre produkt i slutändan.
Det får mig att tänka på en rolig animation från Royal Society for the encouragement of Arts, Manufactures and Commerce (RSA) om vad som motiverar oss:
Shit va bra!
Nästan som en Synckonferens, det slutar Planeten Jorden, bygga barnhem och däremellan egentligen bara göra roliga saker. Och tjäna pengar på det (vilket visat sig lite svårt ibland).
Enligt färgpsykologin har rött en kraftigt positiv inverkan på människan,
Kraft och liv
Framkallar ibland minnen även av födelse och smärta,
Markerar övergången från ett stadium till ett annat,
Lite som att ge sig ut i stan, eller återkomma hem till sin bostad
En sort passage
Och olagligt är det inte….
Arkitekten
Ouups, nu kom det svar på tal 🙂
Henrik och Viktoria? Ta chansen nu!
Jag sätter fortfarande ett litet frågetecken på denna färgsättning om det är ett vanligt bostadshus. Om det är det tillhör studentbostäderna som sync nämnt i ett annat inlägg så kanske det är mer på sin plats att gå loss lite.
Å andra sidan trillar trapphusen gärna över åt det opersonliga institutionshållet istället, och skall man välja mellan det och ett knallrött så kanske även jag börjar luta åt det röda.
I vilket fall är det lättare att uppskatta arrangemanget efter att ha hört vad tanken bakom är.
Ibland kan jag tänka att det skulle vara kul med en plakett i trapphusen där det kortfattat står varför huset ser ut som det gör, tillsammans med vilket år det uppfördes, av vem och i vilket syfte.
Det är ett ganska vanligt bostadshus, men lite ovanligt ändå (mer om det en annan dag). Det är inte studentboendet, där är det så vitt jag kan minnas 0502-Y på väggarna.
Att vi tramsar runt om kulören är mest för att det är lite roligt de första dagarna. Mer allvarligt så måste vi lämna en viss frihet åt arkitekterna att faktiskt få genomföra sina tankar och idéer. Det blir alltid en avvägning mot kostnad, vi kan inte göra allt jämt.
Att färgsätta en portgång lite annorlunda där det ju praktiskt taget är samma kostnad att måla oavsett kulör är ett bra exempel på att det finns detaljer som går att lösa.
(+ att det går att måla om…)
Bra tanke för övrigt med en plakett i trapphuset. Vi har ju gjort en del kulturbyggnader där vår antikvarie fått göra en skrift om huset. Denna kåken byggdes på förtiotalet och har kanske inte den historien, men visst kan det vara värt en liten tavla.
Det är intressant att läsa kommentarerna och även att se en vis glidning.
När det kommer till färgsättning är plötsligt alla experter.
Ett exempel är när olika arbetsgrupper eller fackrepresentanter skall medverka med var sin bit.
Vi är alla olika, tack och lov, och om tycke och smak kan vi tvista hur länge som helst – det är subjektivt. Därför finns ett yrke som ansvarar för den biten. Och en del är både utbildade för och duktiga på det.
Men om elektrikern skall bestämma hur vvs-montören skall dra sina rör, om målaren skall avgöra hur asfalten skall läggas, om snickaren avgör hur plåten skall skarvas osv osv.
Då skulle vi reagera!
Men låt arkitekten få sköta sitt jobb. Det är hans/hennes ansvar. Helheten skapas av detaljer i ett sammanhang och i ett samspel även i det jobbet.
Sedan kan vi tycka om resultatet och om arkitekten – bra eller dåligt.
Vi förhåller oss till huset. I sämsta fall tycker vi inte alls.
Tiden går och vi förändras med den.
Den som tycker det var häftigt i början kanske tröttnar på en lättköpt effekt.
Den som inte gillade det först kanske ser samband och tanke så småning om.
Om man målar om efter tio år och ändrar kulör kanske någon saknar den, även om man inte tänkt på den under nio av de åren; bara kännt.
Eller kanske var det skit och arkitekten är gårdskarl i grannhuset nu.
Men vi måste respektera varandras jobb. Och ta ansvar för det vi gör. Och våga erkänna om vi har fel och ändra. Och det krävs trygghet i sin kunskap för det.
Det är inte mitt jobb att bestämma kulörer – men det finns andra som har det som yrke.
Nja, nog brukar elektrikern (med all rätt) ha synpunkter när röris varit där först och fläkt ut sig rejält så kabelstegen inte får plats. 😉
Det arbete man gör påverkar andras arbete, det är sällan man jobbar helt i ett vakuum.
Man måste kunna ta en diskussion kring saker och ting. Har man bra projektdeltagare är detta sällan något problem utan man kan i princip alltid nå ett konsensus vad som är en rimlig lösning sett till alla aspekter, och ingen behöver gå hem och vara sur.
Färgsättningen är lite dåligt exempel på detta då det nästan uteslutande är just en fråga om rumsupplevelse där arkitekten faktiskt är den som har den bästa expertisen. Sen brukar det alltid vara givande att bli ifrågasatt och tvingas förklara hur man tänkt egentligen. Detta gäller inte bara arkitekten.
Riktigt mörker dock det du beskriver när alla skall vara med och rösta fram färger.
Nu har vi snart varit där med alla köpare och det är mycket fördånande att så få har kommenterat färgvalet. En kund sa idag ”Oj här var det rött” i övrigt har jag inte hört mycket förutom från Sync, platschefen och diverse entreprenörer. Av kunderna så är det betydligt fler som tex har kommenterat inredningen i garderoberna eller utförandet av balkongräcken om vi ska ta något som är av mer estetisk karaktär.
Personligen tycker jag att det är roligt att man tar ut svängarna lite och jag har bestämt mig att inte uttala mig om detta förrän allt är på plats. Så JC du har fortfarande mitt förtroende en stund till…
Beställaren