(Jag vill varna känsliga läsare att det här inlägget tyvärr inte innehåller någon sensmoral, inte heller några fåniga jämförelser med byggbranschen, inte ens ett förslag till eventuell räddning av Planeten Jorden. Läs gärna vidare ändå)
Vi har en sjuåring hemma som tappar sina tänder lite sent i livet. Hon tycker i alla fall själv att det tar lite mycket tid för vissa av gaddarna att lossna. Det här handlar om en lite gnutta fåfänga (det snyggt med glugg i första klass), men framförallt handlar det om pengar.
Frågar man banken om man får låna pengar så kollar de upp din inkomstkälla (lön och anställning). För sjuåringen är tänderna en inkomstkälla av viss betydelse. Vi har en tandfé som kommer på natten efter det att en tand lossnat. Första tanden som sjuåringen tappade gav en guldpeng i glaset. Den guldpengen var extra viktig för den skulle användas att betala bussresan hem till sjuåringens fästman/pojkvän Axel. Förhållande var då stabilt och vi helt naturligt Axel som en framtida svärson.
Traumat som kunde blivit resultatet av den bussresan hade kunnat bli livslångt. Kommunen hade höjt avgiften på skolbussen till 12,50 kr! Nu fick sjuåringen åka med ändå, busschauffören var en man med glatthumör, och förhoppningsvis sätter det inga spår hos henne. Det blev värre för tandfén som numera får pröjsa 12,50 varje gång minsta flisa lossar i gapet på ungarna.
I lördags tappade sjuåringen en tand och igår ytterligare en. Den där tandfén hade inte hunnit med i svängarna och det låg nu två tänder i glaset. Sjuåringen var lite gramse om detta i morse och sa att tandfén nu var skyldig tjufem spänn, och om hon inte betalde snabbt så skulle hon minsann få betala femti spänn.
– Jaha, varför då, sa jag?
– Hon får betala ränta, säger ungen då!
Jag vet inte hur hon har utvecklat sin kapitalistiska kunskap, men jag hyser blandade känslor när hon kör hårt med tandfén på det viset. Det är tuffare krav än det flesta SMS-lån, och likviditetsproblemen kan vara riktigt stygga för alla i dessa dagar. Jag tror däremot att sjuåringens lillebror kommer vara en naiv världsförbättrar-wannbee utan krav på egen vinning. Han vill i och för sig och tappa tänderna och dra in kulor, men verkar inte så brydd om stålarnas värde eller eventuell förmåga till investeringar som t ex bussresor.
Fyraåringen och jag hade en sån där fantastisk konversation vid nattningen häromkvällen. Storasystern hade ju lagt en tand i glaset och väntade på betalning. Lillebrodern sa till mig att han ville tappa alla sina tänder och att han då skulle få jättemycket pengar. Kanske skulle glaset bli fullt (med mynt) och lite till.
– Kanske kan jag få några lappar också, sa han i sitt önsketänkande?
I sonens världsuppfattning så är en näve mynt visserligen fräckt att ha, men en sedel är fräckare. Och nu snackar vi tjugo-lappar! Inget annat. Han fortsatte övertygande.
– Tandfén finns faktiskt! Det gör hon!
– Jaha, sa jag, är det så?
– Jo, hon måste finnas för hon lägger ju pengar i glaset, och det är ju inga vuxna som ger bort sina pengar, säger han förtroligt till sin far.
Som den unge mannens försörjare så skulle jag ju kunnat ta illa upp av detta, men vi somnade gott på den kommentaren. Vi är ju bägge lika naiva, det är bara trettiofem års erfarenhets som skiljer.
Barn är kloka. Mycket klokare än vad vi tillskriver dem… 🙂