Dags för en rolig historia. Lille Pelle kommer hem med en lapp från skolan. Rektorn meddelar att Pelle minsann stulit blyertspennor i skåpet i skolans förråd. Mamma blir arg och utbrister:

– Men Pelle, det förstår du väl att du inte får stjäla! Du är bättre uppfostrad än så, jag skäms över dig!

Hon hämtar andan och fortsätter:
– Om du behöver pennor och sånt kan ju jag ta det på jobbet. Det vet du.

Är det inte så? Vi uppfostrar våra barn att inte stjäla, men själva tycker vi det är ok att ta med lite pennor hem till barnen? En packe papper som var avsedd för kopieringsmaskinen passar också fint hemma. Ungarna producerar ju teckningar fortare än vi hinner packa ner alstren för långtidsförvaring i förrådet i källaren.

Är det någon skillnad på pennor och papper från kontoret jämfört med att ta med ett par gipsskivor hem från bygget, eller kanske en halv paket skruv som ändå blivit över? Är det värdet på stöldgodset som avgör om det är ok?

Skall det inte användas så känns det ju ok, men då skulle grejorna inte funnits där alls egentligen. När man köper material till ett bygge så lägger man till en spillprocent, en shithappens-faktor. Detta är ett litet annat problem, det hänger ihop med planering och förberedelser, det hinner vi inte med här.

Jag hade en väldigt klok chef på stora konsultbolaget som klippte av en diskussion om (i mitt tycke tveksamma) debiteringssätt. Han sa helt enkelt att alla löser det bäst på sitt sätt. Jag tror på det. De flesta har någon slags heder där man kan ta med lite papper från kontoret hem till barnen, om man vet att man faktiskt jobbade lite över utan att ta betalt en annan gång. Man har så att säga sitt eget mentala konto av tjänster och gentjänster med sin arbetsgivare. Frihet under ansvar, liksom.

Men om man inte kan räkna så bra, då kan det ju bli så att det blir för mycket grejor som åker med hem utan motsvarande gentjänst. Eller om det systematiskt funkar som en slags förtäckt lönereglering. Det är då det blir fel.