Jag har ju den stora förmånen att fått prova på nästan hela linan i byggbranschen. Jag har varit arbetsledare på stora byggbolaget, resultatchef på mellanstora byggbolaget, entreprenör med eget företag, anställd projektledare på konsultbolaget, projektledare på det lilla konsultbolaget. Stora byggen och små byggen. Vill man jobba i byggbranschen så finns det oändligt många arbetsuppgifter och plats för alla sorters personligheter.

I efterhand är ju allt roligt, men jag tror tiden med egna firman hade flest high-lights ändå. Vi var några stycken som jobbade ihop, jobben var små och oftast korta, aldrig någon längre tid på samma plats. Vi hade Smulans Café i Västra Frölunda som centralpunkt. Marit stängde egentligen tidigare på dagen, men om jag ringde och sa att vi kommer åtta man klockan tre, så stod det åtta stora räkmackor där på bordet. Vi älskade henne, lika mycket som vi älskade hennes mackor, och jag tror att den kärleken var besvarad.

Livet som kringflackande är annorlunda än storbyggets mer inrutade tillvaro. Skillnaden är framförallt att du inte tar rast enligt Skalmans mat-och-sovklocka, du äter när det passar. Regnar det så passar det att fika i två timmar. Hänger regnet i luften och taket är nästan-klart, då skiter du i raster och telefonsamtal. Då är det hets, det är adrenalin och laddning, det är jävligt roligt helt enkelt.

Så under en kort period i min karriär fuskade jag som snickare/betongare/armerare på lediga stunder och lite till. Ingen större skada skedd, tror jag, och ganska nyttigt som projektledarutbildning betraktat. Fler borde göra den resan. Dessutom säger min sambo att jag är snygg i blåbyxor. Snyggare än konsultjeansen och skjortan antagligen. Nåja, vad är väl en bal på slottet?

Fredagarna på Smulans Café är i vilket fall en viktig post i mitt mentala CV.