Det är samma mamma

Jag tar risken. Jag lämnar tillfälligt byggbranschens glädjeämnen och problem och blir personlig. Bara på grund av Bloggvärldsbloggens uppmaning att skriva om mamma.

Egentligen har brorsan Anjo redan skrivit så vackert om vår mamma som det går, men det var jag som körde bilen han åkte i på två hjul i kurvorna. Chockad och rädd efter att ha fått ett telefonsamtal – ”din mamma är på Sahlgrenska, hon är riktigt dålig” – så hade jag på en liten stund dumpat (bokstavligen) tvååringen hos sin moster, hämtat brorsan och utan sans tokkört tvärs genom staden.

När min lillebror skriver om hur taskigt han mådde då, så smärtar det mig. Jag borde ju haft koll på det men jag var för upptagen med att bygga upp en alldeles egen hög med skit att skjuta framför mig i livet. I min egen lilla värld var jobbet drogen. När vår farmor gick bort, några år innan mammas stroke, reagerade jag knappt på beskedet i telefon men jag grät hejdlöst på begravningen. Först då fattade jag att jag sumpat massor av chanser att besöka henne. Min farmor, min pappas mamma.

Min mamma har åtta barn. Hon jobbade fortfarande när jag var liten men var hemmamamma med oss all the way. Efter ett kortare avbrott i yrkeslivet på kanske tjugo år så startade hon en slags flyktinghjälp på hemmaplan. Hon och några till hjälpte människor som hamnat i Sverige, några av dem mot sin vilja, några utan sin familj. Det är ingen tvekan om vem planterat det fröet i mig – att alla skall ha mat, fem eller hundra gäster, vi svänger ihop något och serverar med glädje på toppen, det räcker till alla. Både bildligt och bokstavligt.

När min mamma fyllde femtio så fick hon ett av de finaste kalasen jag varit på. Det var en överraskning, hon visste inget och blev lurad in i en mörk och tyst sal i Härlanda Kyrka. Där väntade 150 människor. Släkt, gamla vänner, nya vänner. Allihop var där. Farsan hade skrivit en sång och den mest musikaliske brodern hade arrangerat sin manskör i ett mäktigt framförande. Jag grät.

För bara något år sedan så var det dop, min mamma får ju barnbarn ganska frekvent numera. Då kom det en kvinna till dopkaffet, jag kände inte igen henne men uppenbarligen hade vi träffats. Hon berättade att hon kommit ensam med sin dotter från ett land i Östeuropa. Min mamma hade räddat hennes liv, sa hon, nu var hon min mor evigt tacksam för detta. Jag grät inte då, men det gör jag nu. Att rädda liv är meriterande på min skala. Det har min mamma gjort.

Det är samma mamma. Hela tiden.