Det är samma mamma

Jag tar risken. Jag lämnar tillfälligt byggbranschens glädjeämnen och problem och blir personlig. Bara på grund av Bloggvärldsbloggens uppmaning att skriva om mamma.

Egentligen har brorsan Anjo redan skrivit så vackert om vår mamma som det går, men det var jag som körde bilen han åkte i på två hjul i kurvorna. Chockad och rädd efter att ha fått ett telefonsamtal – ”din mamma är på Sahlgrenska, hon är riktigt dålig” – så hade jag på en liten stund dumpat (bokstavligen) tvååringen hos sin moster, hämtat brorsan och utan sans tokkört tvärs genom staden.

När min lillebror skriver om hur taskigt han mådde då, så smärtar det mig. Jag borde ju haft koll på det men jag var för upptagen med att bygga upp en alldeles egen hög med skit att skjuta framför mig i livet. I min egen lilla värld var jobbet drogen. När vår farmor gick bort, några år innan mammas stroke, reagerade jag knappt på beskedet i telefon men jag grät hejdlöst på begravningen. Först då fattade jag att jag sumpat massor av chanser att besöka henne. Min farmor, min pappas mamma.

Min mamma har åtta barn. Hon jobbade fortfarande när jag var liten men var hemmamamma med oss all the way. Efter ett kortare avbrott i yrkeslivet på kanske tjugo år så startade hon en slags flyktinghjälp på hemmaplan. Hon och några till hjälpte människor som hamnat i Sverige, några av dem mot sin vilja, några utan sin familj. Det är ingen tvekan om vem planterat det fröet i mig – att alla skall ha mat, fem eller hundra gäster, vi svänger ihop något och serverar med glädje på toppen, det räcker till alla. Både bildligt och bokstavligt.

När min mamma fyllde femtio så fick hon ett av de finaste kalasen jag varit på. Det var en överraskning, hon visste inget och blev lurad in i en mörk och tyst sal i Härlanda Kyrka. Där väntade 150 människor. Släkt, gamla vänner, nya vänner. Allihop var där. Farsan hade skrivit en sång och den mest musikaliske brodern hade arrangerat sin manskör i ett mäktigt framförande. Jag grät.

För bara något år sedan så var det dop, min mamma får ju barnbarn ganska frekvent numera. Då kom det en kvinna till dopkaffet, jag kände inte igen henne men uppenbarligen hade vi träffats. Hon berättade att hon kommit ensam med sin dotter från ett land i Östeuropa. Min mamma hade räddat hennes liv, sa hon, nu var hon min mor evigt tacksam för detta. Jag grät inte då, men det gör jag nu. Att rädda liv är meriterande på min skala. Det har min mamma gjort.

Det är samma mamma. Hela tiden.

8 reaktioner på ”Det är samma mamma

  1. Ella, kvinnan från Ryssland, pratar om mamma nästan varje dag, och vi träffas mån-fre. Man kan vara stolt över en sådan mamma!

    • Nej tyvärr, alla mammor är inte som min. Min sambos föräldrar är bägge alkoholister sen alla år, mamman har iofs skött sitt jobb och klätt på och matat sina barn, så utåt sett har hon klarat sig. Men alkoholen och den fulla mamman har skapat mycket ångest, förtvivlan och besvikelse.

      Jag sörjer att mina barn inte kan få ha sin mormor nykter och glad, att min sambo måste tala om för våra barn att hon inte vill att mormor skall komma på kalaset. Jag sörjer att min sambo och hennes systrar får panikångest en vecka före jul varje år när mamman ringer runt, lagom packad, och bittert ältar att hon väl får fira jul ensam – kanske på Stadsmissionen. Hon har ett väl inarbetat sätt att få alla sina döttrar ledsna, arga och illa till mods.

      Jag är väldigt glad och tacksam att min morsa är nykter och att hon är med på alla kalas och varje julhelg. Helt utan ångest.

  2. Likväl som man som barn vill känna sig uppskattad, vill, i alla fall jag, känna känna stolthet över min mamma.

    Och det gör vissa omständigheter att jag inte kan. tyvärr.
    😥

  3. Rörmok; Så trist att läsa om dig och din mammas relation! Och som du skriver, självklart vill man kunna känna stolthet över sin mamma. Det måste vara en otrolig förlust för dig!

    Sync: Det måste vara svårt både för din fru och för dina barn. Ja även för dig som på något sätt måste förhålla dig till situationen. Trist läsning!

    Trist läsning är det, men nyttig. Det ger mig och alla andra som också har en fantastisk mamma ett tillfälle att faktiskt se hur lyckligt lottade vi är.

  4. Ögonen tåras samtidigt som ett slags djävlarannamma byggs upp ( igen ). Nä, jag är inte stolt över min mamma, inte ett dugg ( tårarna ).
    Jag är tokstolt över mina ungar. Då och då, när vi snicksnackar, kommer det fram att de känner stolthet över mig! (=jag är bra, jag är inte som min mamma punkt.) Djävlarannammat driver mig vidare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s