Världen är liten sägs det när man råkar på någon man har träffat förut fast i ett helt annat sammanhang.
Så byggvärlden är väl ännu mindre då. Här rör vi oss ju inom en ännu snävare krets. Så känns det i alla fall när jag läser i tidningen Byggvärlden om Johan Hansen. En oväntat lång, genomarbetad och bra artikel – nästan Fokus-klass :), tack för det – om den sargade ägaren till Ittur, Trivselhus, Rörvik och en del andra företag.
Jag träffade honom en gång. Förmodligen 2000, kanske 2001. Har inte hundra koll på det faktiskt. Då hade jag den lilla byggfirman och omsatte ett par miljoner, han hade Trivselhus, några sågverk och lite annat i koncernen. Omsatte väl en miljard eller två. Han var typ tusen gånger större med andra ord. Jag minns att vi storögt imponerades av hans pondus och effektivitet.
Kompisen var med också, han hade precis som jag en liten byggfirma med ett par anställda. Anledningen att vi satt där med Hansen var att Trivselhus behövde entreprenörer som kunde bygga deras hus och vi ville ju ha jobb.
Tanken var väl att vi skulle ta ett större grepp och bygga ganska många hus, få lite upprepningseffekt och möjligen tjäna pengar. Det gick så där. Kompisen drog sig ur och min firma gjorde en enda villa. Vi fick ett antal timmar tilldelade, omsatt i pengar var det kanske trehundra tusen eller så. Det blev vår ekonomiskt sämsta entreprenad någonsin. Uselt.
Kunderna var ett yngre par som fått tomten av en släkting, ingen bebis i magen vad jag minns men i övrigt var de enligt mallen för förstagångshusköpare. 1½-plans hus, övervåningen skulle de inreda själva. Garaget skulle byggas svart av en kompis, inget konstigt alls.
——
Det var som sagt vårt första och sista hus. Husmonteringen var en parodi, det borde tagit två dar, det tog fyra dygn och det regnade oupphörligt. De färdiga väggelementen stod i fem cm djupt vatten på betongplattan. Krankostnaderna övertrasserades med ett par hundra procent och vi var lindrigt nöjda när taket väl var på och kalkylen spräckt åt alla håll. Dessutom med en blöt kåk.
Nåväl. Vi hade ju fuktskador som specialitet, så torkning av väggar det kunde vi. Vi lossade all invändig gips, plockade ur isoleringen och körde avfuktning av väggarna, bit för bit.
Jag har gott samvete för det vi lämnade efter oss. Vi fick jobba många gratistimmar där, lärpengar eller syndapengar, fan vet och det är skitsamma nu. Trivselhus sköt till det material som behövde bytas, men inte en krona extra för merarbetet vi haft.
Sammanfattning – Livet är hårt och vi skulle inte bygga fler villor.
——
Sync Blog 
Ni gjorde ett seriöst försök och tog ett seriöst ansvar för era misstag. Det är bra!!!! 🙂
Jo, kanske. Mindre bra är att vi överhuvudtaget började monteringen. JAg känner ingen större stolthet för just den delen av historien.
Det logiska och rätta hade varit att skicka lastbilen till ett lager lasta av inomhus och invänta bättre väder.
Det skulle naturligtvis blivit ekonomiskt haveri, så jag tror det är ytterst ovanligt att ett husmontage inte genomförs när det väl är planerat och lastbilen och kranen står på plats.
Det saknades väl erfarenhet helt enkelt. Avtalet mellan dig och UE (eller trivselhus?) skulle antagligen ha behandlat såna stillestånd på ett vettigt sätt. För alla parter.
När jag läser det så tänker jag ändå att ni borde vara stolta. Ni gjorde så gott ni kunde med de förutsättningar ni hade, både praktiskt och erfarenhetsmässigt. Och framför allt, ni satte ingen utom er själva i skiten. Bra jobbat!
Nja, vi löste det väl ok, men egentligen är detta ju vad Byggblasket gapar sig hes om. Att ta personligt ansvar – jag skulle avbrutit i så fall, mina gubbar skulle ju vägrat fortsätta, kranföraren skulle ju sagt att han inte vill vara med om att utföra ett jobb med så låg kvalitet, Trivselhus projektledare kunde sagt att det här inte funkar – bryt!
Det är lätt att tycka så i princip men inte lika lätt att genomföra i verkligheten. Jag tror det finns många, många sådana här situationer där man inte känner att man råder över det som sker och även om du vet att det är något fel så orkar/kan/förmår du inte att rätta till det ändå.
Nästa gång går det bättre. För då har ni lärt er en hel del. Och för varje hus ni monterar så ökar er kunskap och förstagångsförlusten vänds i lönsamhet. Och dessutom, det är inte alltid dåligt väder!
Just i vårt fall kommer det inte bli någon fortsättning, men visst annars är upprepningseffekten påtaglig. Om man lär sig göra rätt, vill säga.
Om man fortsätter göra fel som förstärks av upprepningseffekten så blir det ju mindre bra 🙂