Eva Dahlgren sjöng en gång Vem tänder stjärnorna.

Det var på nittiotalet och vi hade LPn hemma, den spelade vi mycket. En Blekt Blondins Hjärta.

I låten Vem tänder stjärnorna finns en textrad som lyder

vem vänder vindarna
vem får mig att gå
dit jag aldrig gått

—–

Jag tänker på det när jag läser om Tripoli, om upproret i Libyen.

2007 jobbade jag på det stora konsultbolaget. Mitt projekt var på väg att ta slut och jag såg mig om efter alternativ. Libyen var ett av dem.

WSP hade fått ett stort uppdrag i Libyen och vi pratade allvar hemma om att åka till nordafrika i några år. Vi har pratat om det många gånger men det har aldrig stämt med det övriga livet. En period så var Shanghai aktuellt. Då var det en chef från NCC som var på jakt efter folk. Jag minns inte hur snacket gick men det rann ut i sanden då med.

Jag var sugen på Libyen, smickrad av den höga lönen och det lagom tuffa äventyret. Vännen som senare blev min Syncförtrogne kollega hade lite bättre koll på verkligheten och menade att man inte kan åka dit och jobba för en diktator. Av ideologiska skäl. JAg som levt i ett känslomässigt vacuum under tiden som egen företagare hade inte tänkt tanken men naturligtvis hade han rätt.

Vi startade Sync istället. Nu har vi förmånen att ibland få åka till Skåne, vi har varit på jobb i Norrlan och skall om ett par veckor på en rolig utflykt till Gävle. Vi snackar alltså tågresor genom Sverige, stadshotell med tveksamt bra meny och äventyr på den beskedliga mellanmjölksnivå där en småbarnsfar trivs utmärkt.

Jag tänker på hur det kunde blivit. Vi kunde suttit i Tripoli med två livrädda barn och önskat oss allt annat än äventyr när Gaddafis bombplan börjat vina över huset.

Så vem vänder egentligen vindarna?

—–

Läser mer på GP, SVD, DN sen orkar jag inte längre. Det blir för overkligt att ta in allt i villan i skogen där sambon och sonen somnat i soffan och dottern sitter och läser sin bok. Fridfullt och fredagssömnigt. Inga stridsflygplan, inga bomber, ingen som dör.

Det blåser ute men bara lite grann.

—–