Sommar, sommar, sommar

alternativ rubrik:

Riktiga män jobbar i byggbranschen (?)

Anledning till rubrikfunderingen?

Jo, jag har lyssnat på Eva Gabrielssons sommarprogram från lördagen 03 juli 2010. (direkt till MP3-länk)

Jag gjorde så efter ett tips från Henrik när han kommenterade ett inlägg här om Trenddagen 2011. Jag lyssnade först på de minuter som Henrik hade nischat in om Evas tid på byggena. Det var så pass intressant att jag började om från början och lyssnade på hela. Fick dessutom en ny (?) musikfavorit på vägen, Steeleye Span, låten Gaudete är ju helt suverän och rullar på min Spotify just nu. Tack för det Henrik och Eva 🙂

—-

Jag kände inte till så mycket om Eva Gabrielsson, annat än att hon var Stieg Larssons sambo och inbegripen i en sorglig tvist om en massa miljoner, arvet efter Millenium-triologin. Jag visste inte att hon är verksam inom byggbranschen, som arkitekt på en statlig myndighet och med passion för stadsplanering.

15 minuter in i programmet berättar hon om när hon studerade till arkitekt. Man skulle ha praktik ute på bygge, minst 2 månader men blev 2,5 år. Det blev start halv sju på mornarna och mycket ansvar.

Evas beskrivning av bygget är rolig att höra. Inget fungerar på byggen om man inte samarbetar, säger hon.

Byggen är, säger Eva, speciella arbetsplatser, väldigt humanistiska arbetsplatser. Det enda som räknas är att man inte jävlas med varandra. Det enda som funkar är att alla samarbetar. Det funkar inte med rasism och diskriminering, det blir väldigt opraktiskt för det stör människors samarbete och det stör produktionen, enligt henne. Jag håller med och gläds åt orden från en person som sannolikt har en väldigt klar uppfattning om hur rasism och diskriminering annars regerar på olika platser i samhället.

Den enda gången hon själv kände sig diskriminerad var den gången en leverantör klev in och trampade tungt runt på platskontoret, han frågade Eva – Ingen inne?
Eva funderade på om karln var blind och svarade: – Näe?
För hon satt ju där med komradion på skrivbordet, bordet som var fyllt med tidplaner och fakturor. Han gick ut och letade efter en ”ansvarig” ute på bygget, 16 trappor upp och ner. Det tog en stund.

Sixten, kollegan, kom så småningom in på platskontoret med chauffören i släptåg. Sixten som var från Norrbotten, uppvuxen med 10-11 systrar, tålde inte såna här dumheter. Han sa: – Här är hon ju. Var hon inte inne?

Polletten hade ramlat ner och chaffisen var generad och tyst.

—–

Hon säger att det är skillnad på plastmachos och riktiga män, på byggen är det väldigt tydligt. De riktiga machosarna med hjärta och hjärna är de som tar ansvar och är de naturliga ledarna. Ingen har något problem med dem. Det är plastmachosarna med för mycket ego och för lite att backa upp det med som ställer till det.

Så jag hoppas jag inte går i fällan själv denna gången, det här kan naturligtvis tolkas som könsterotypa slutsatser och generaliserande i övermått. Kanske. Jag tolkar det istället som en hyllning till kollegan Sixten, de snickare, betongarbetare, murare och platschefer som annars får ta rätt mycket skit för sitt påstådda sätt att vara.

Eva är en klok kvinna. Eva säger att man måste ha överlevt leran på bygget innan man fick flytta in på kontoret och jobba med projektering. Jag tycker man kan förstärka det. Jag tycker att man kanske skall ha överlevt leran innan man uttalar sig om något alls som har att göra med just leran.

—–

För övrigt
Hon och Stieg Larsson hade planer på en bok om byggsektorn. Tänk så bra det kunde blivit. Kanske bättre än Sync Blog.

—–

Annonser