”Vi hörs” är ju ett vanligt uttryck. Man slänger iväg det när man måste skiljas åt men inte hunnit prata färdigt. Eller så använder man det som en artighetsfras till någon skitjobbig telefonförsäljartyp som man trots sin irritation inte kan be fara och flyga. Oftast säger man det ändå till någon man gillar, någon som faktiskt kommer prata med igen för att man vill det.

Barn hörs också. Typ som en flygplansmotor, ibland.

I helgen var jag på Lek och Buslandet. Det lät en del därinne. Jag log gör mig själv åt ironin att vi lägger ner så mycket möda på att ljudisloera och att vi ibland inte får bygga bostäder bara för att det låter för mycket från trafik och annat. I en bostad skall man kunna öpnna ett fönster och vädra utan att få in mer än 55 dB. Det finns gränsvärden för allt, man ställer krav på människors arbetsmiljö också och på hur mycket ventilationen får susa.

Det här är allvarliga frågor som helt styr var vi får bygga bostäder. Kraven är dessutom oftast kostnadsdrivande. Men viktigt så klart. Människor skall ju må bra i hemmet och på jobbet.

Barn skiter dock helt i detta. Att visa hänsyn för föräldrar eller personal på stället finns inte.

På byggen kan det vara bulligt ibland, men jag har sällan vistats i en mer bullrig miljö än när vi byggde om daghem och nu i helgen fem timmar i något som jämförs med att stå jämte ett tunnelbanetåg. Ungar alltså 🙂
—–
Disclaimer:
Mätningen är gjord med en grej som i grunden är en telefon. Den är knappast särskilt väl kalibrerad. De här små änglabarnen kan alltså ha varit mer högljudda än vad bilden säger.