Så avslutade jag dagens info som gick ut till 115 gubbar på bygget. Nästan i alla fall.
”Livet är hårt. Men det går vidare”
Infobladet handlade i övrig mest om hur mycket jobb det är kvar i förhållande till tid, det är riktigt tufft.
– – – – – –
Förra fredagen åkte jag hem med blandade känslor. mycket cred på jobbet men samtidigt miste en god vän tragiskt sin dotter. Han stannar naturligtvis hemma när vi åker till Indien nästa lördag. I söndags kom ytterligare ett bud på samma tema, en annan resekamrat hade förlorat sin svärmor och kan inte heller åka med. Två dödsfall på åtta resande. Vad är oddsen på det? Livet är hårt.
Den fredagen var det inte så farligt men lite ändå. Jag och en av kollegorna kör ett vådligt race på ett bygge som måste bli klart för inflyttning. Toppnoteringen denna veckan var 115 man på plats, då snurrar det mycket pengar. Det är blandade känslor, å ena sidan berusningen av att ha så stora resurser och få så många att jobba åt samma håll utan att slå ihjäl varandra, å andra sidan den unkna känslan av ekonomisk förlust för byggherren och den ständiga oron för att någon skall skada sig i stressen. Livet är hårt.
– – – – –
En sak som i alla fall är odelat positiv är att vår nyanställde gjorde sin debut på svenska mark. Ahmad Galal från Kairo, Egypten, började sin svenska karriär i veckan. Han såg skräckslagen ut i tisdags när jag visade honom runt på bygget med alla gubbarna och den sanslösa tidsplanen. Uppenbart är han van vid en annan struktur och framförhållning, planering och disciplin, ordning och reda, typ.
(han är trots allt bördig från de bästa byggmästarna – det var i och för sig sisådär några tusen år sen de byggde pyramiderna – men shit vilka kåkar det är!)
Första dagen i onsdags såg han lite chockad ut och ganska skeptisk. Pä torsdagsmorgonen sa han att det ändå kanske går, att han såg en struktur. Två timmar senare sa han: ”I´ve just started my first fight. I don´t belive in this fucking coffee break!”
Så efter att ha slopat kvartsrasten i svenska byggbranschen så kommer han under nästa vecka ta sig an världens hungersnöd och därefter sannolikt fixa klimatfrågan. Sync hyr ut denna man per timme, vi har stora förhoppningar om en väl tilltagen timpeng med tiden 🙂
Livet går vidare. Det tycker Sync är bra.
– – – – –
Sync Blog 
Kaffepausen som källa till konflikt och förvirring går långt tillbaka och kan också tolkas på lite olika sätt av olika sidor av missförstånden. Två exempel från samma arbetsplats, om än mer flera år däremellan:
Från Morgon-Tidningen 28/11 1948: ”[Ingenjör Bror Lindberg] är själv en relativt ung man men har en viss erfarenhet av barnuppfostran. Denna kommer väl till pass när det gäller italienarna. […] Italienarna är […] duktiga men vill under arbetstiden gärna ta sin siesta.”
Ennio Grilli, italienare som började på samma arbetsplats 1965 minns i en bok från början 2000-talet: ”Problemet med italienarna var det att fick man betalt för nio timmar, så skulle de arbetas nio timmar. De visste inget om frukostpaus, rökpaus, kafferaster, snackpaus osv och svenskarna var rädda att dessa förmåner (visserligen vunna genom fackligt arbete) skulle försvinna.”