Livet är orättvist. Speciellt för besiktningsmän. Typ för mig.

Nu gör jag inte besiktningar så ofta att jag borde kalla mig besiktningsman men jag tänkte nog ägna mer tid åt det med tiden när den värsta valpigheten gått ur min allt mindre gängliga kropp. För det är lite så jag ser det, eller kanske såg det förr i tiden. En besiktningsman är, eller var om man tänker efter, en äldre man men pondus byggd på lång erfarenhet, läsglasögon och en dåligt fungerande bandspelare där han pratar in fel och brister.

Förlåt, förresten  – ”fel och brister” har vi slutat kalla det, en brist är också ett fel , så nu kallar vi det bara för ”fel”. Aldrig fel att vara korrekt i besiktningssammanhang.

Kanske har jag generaliserat lite grann här, men uppdragen som besiktningsman fick man nog ibland efter lång och trogen tjänst de sista ljuva åren innan man kunde casha ut pensionsförsäkringarna och chilla på heltid i huset på Spanska västkusten. Så är det inte nu. Under mina tjugofem år i branschen har besiktningsmännen blivit allt yngre, nu är en del av dem lika gamla som jag, några av dem dessutom kvinnor.

Det ställs stora krav på en besiktningsman numera. Det där att klaga på svikt i ett parkettgolv eller påpeka dålig spackling när en vägg står i elakt motljus – det räcker inte längre. Att ägna längre tid åt kaffe och nybakt än granskning av egenkontroll funkar inte. Granskning av dokumentation och formalia är en jättesak som växer exponentiellt.

– – – – –

Nu har branschaktörerna i symbios gjort en skrift som beskriver nästan allt runt besiktningar, med inriktning på småhus. Jag vet inte vad jag skall tycka om det egentligen.

Å ena sidan vill jag ju gärna behålla myten om en åldrande byggkonsult som lite bekvämt blir besiktningsman och sen slå mynt av det. Själv.

Å andra sidan jobbar jag ju i mitt dagliga värv gärna med  att att förenkla och förbättra kommunikation i byggbranschen, det finns alldeles för många formulär/policys/kvalitetssystemsmanualer och annat skit som inte tillför något värde så min mission är att försöka krama nyttan ur det hela och få alla inblandade och berörda att förstå sin del av ett byggprojekt och hur man påverkar slutresultatet i stort.

Det förstnämnda är ju kört nu, mystiken kring besiktningen är borta när man läst ovanstående skrift, en någorlunda läskunnig lekman kan  fatta det mesta där. Ingen räkmacka innan pensionen för mig alltså. I alla fall inte på villabyggen.
Trösten är väl att man kokat ner ett ganska tungt paket till en skrift som en någorlunda läskunnig lekman faktiskt kan fatta det mesta av, det måste ju i så fall gälla även branschens aktörer så länge de är någorlunda läskunniga. Jag tror vi kan bli bättre allihop – entreprenörer, projektledare, projektörer, besiktningsmän, byggherrar – om vi läser denna ibland.

Glaset är halvfullt 🙂

– – – – –