Polsk riksdag – helt utan polacker

Jag har glädjen att fått jobba med ett gäng polska byggjobbare under en hyfsat lång tid. De hade sin första anställning i Sverige, efter en tid i den mer gråsvarta sektorn av branschen. Med hjälp av polskt yrkesbevis fick de 130 kr/tim och betald semester dessutom. Fantastiskt för dem, helt normalt för oss svenskar.

Vi har uppenbart en del kulturella skillnader mellan länderna, de polska vännerna har en tydlig respekt för överheten (d.v.s. jag, platschefen då). Man har inte heller någon vana vid att ta egna beslut, eller att ifrågasätta mina. Språkförbistring gör att en diskussion om bästa sättet att lösa ett specifikt problem blir svår. Resultatet blir att man ger enkla order om enkla uppgifter, och jobbet utförs tills man säger stopp.

Fördelen jämfört det svenska resonerande sättet att leda är att jobbet blir gjort, om platschefen säger att det skall göras. Nackdelen för platschefen (definitivt för mig) är att jobbet blir gjort, även när det inte borde bli gjort, mina misstag blir synliga direkt. Den svenska hantverkaren är van att ifrågasätta, och gör sällan något som han anser är fel eller dumt och det skall alla platschefer vara väldigt glada för.

Nackdelen med den svenska modellen är att vi kan få en oklar organisation där alla är chefer, eller möjligen ingen organisation alls beroende på situationen. Vi anstränger oss för att få alla med på tåget, vi har personalmöten och informerar om allt. Ändå finns alltid några som bevakar sina rättigheter, men som inte är lika noga med sina skyldigheter och sitt eget ansvar. Inte sällan hänger det ihop med ackordsjagande eller gammaldags skråtänkande.

Så uttrycket ”Polsk riksdag” som beskrivning på ett rörigt och stökigt möte har förmodligen inget med polska byggarbetare att göra, det låter mer som högst normalt planeringsmöte på en helsvensk arbetsplats med stort inflytande för alla. Det är ingen lätt balans för en platschef att vara kompis, chef och slavdrivare i en samma person. Jag tror det är mycket lättare att vara ett riktigt svin på heltid.

Ackord – dur eller moll?

För snart 20 år sen började jag på stora byggbolaget. Jag jobbade på ganska stora byggen, och det var konjunktur med viss höjdsjuka (jmf 2007). På firman så praktiserades ackordslönesystemet. Det innebär att man mäter prestationen hos gubbarna och sen sätt lönen efter mätning och förhandling. Systemet är i princip detsamma idag, tror jag. Så långt inga konstigheter, matematik bara.

Innan varje bygge gick igång så skulle det finnas ett underlag som var ett slags ”fast pris” där antalet arbetstimmar i jobbet räknats fram. Det byggde på enhetstider tagna ur kalkylböcker och gemensamma erfarenheter. Inga konstigheter det heller. Så här många timmar finns det, punkt slut.

Var tolfte vecka var det mätning. Då kom fackets representant som bisittare till lagbasen, och företagets löneingenjör som stöd till platschefen. En heldag på platskontoret där man gick igenom nedlagd tid, och stämde av mot underlaget. Hade jobbet gått fort, blev lönen bättre. Om jobbet gått sämre blev det däremot problem, för var ofta någon annans fel. Konstigt. Och aldrig att något lag kunda acceptera att ligga unde snittet.

Under en period var jag arbetsledare på ett bygge där jag hade hand om markarbetena. Inne på bygget rådde ett kaos med dubbelt så många gubbar som planerat, och en havererad tidplan. Jag fick ett gott gäng ärrade gubbar till min lilla del utomhus. En av dem hade varit lagbas på sitt förra bygge och åkte iväg för sista förhandlingen. Han kom tillbaka med beskedet att man fått 95 kr/tim, ganska ordinär timpeng då. Han hade förväntat sig mer, bygget hade gått bra, blivit klart i tid och timmarna i underlaget räckte och blev över. Men platschefen där var stenhård, han hade ingen ambition att vara kompis med någon, trots de goda tiderna. Dagen efter var det mätning på katastrofbygget hos oss. Otroligt nog så gav det 96 kr/tim, en krona mer än det bygget som bevisligen gått bra. När ”min” lagbas frågade företagets löneingenjör om orsaken, så fick han svaret: – Lagbasen här gnällde så mycket.

Nu hör det till saken att platschefen på katastrofbygget var ganska svag, han orkade inte stå emot. Och så är det, tror jag, att den som skriker högst vinner. I goda tider är det enkelt för platschefen att släppa till lite i förhandlingen, och på det sättet höja lönen för gubbarna. I lågkonjunktur drar man åt svångremmen och ackordet går ner, trots att man skruvar gips precis lika fort.

Ackordsystemet som jag känner det premierar bara din egen framfart, inte ditt bidrag det slutliga resultatet. En högljudd lagbas och en svag platschef i högkonjunktur betyder hög lön. En mer lågmäld lagbas och en stentuff platschef blir lägre lön, i lågkonjunktur riktigt låg. Rättvist?