Det du gör egentligen, Calle…

… är en rundsmörjning av en gammal motor som går lite knackigt. Det är en helt nödvändig arbetsuppgift, som tyvärr sällan finns med i planering och väldigt sällan i ursprungskalkylen.

För dig som inte begrep inledningen så är det så att Calles Byggjobbarblogg har gjort en avancerad tidsstudie av en arbetsdag. Det är en enda lång rad av tokigheter som pinsamt tydligt visar byggbranschens problem. Det brister i planering, logistik och, vilket förmodligen är värst, kommunikationen mellan de inblandade.

Den här typen av forskningsprojekt brukar kosta en massa pengar och ta tid, men jag misstänker att Calle själv dragit det lasset, (LEAN Forskning mao). Per-Erik Josephson och hans kollegor på Chalmers under lång tid forskat och rapporterat om slöserierna i byggbranschen. Där får vi goda belägg för att vi kan spara in minst 35 % av byggkostnaderna. Jag tror det är från deras arbete som den inklippta bilden nedan är hämtad ”En platschefs arbetsdag”. Den påminner rätt mycket om Calles redovisning av sin dag.

en-platschefs-arbetsdag1

En viktig orsak till problemen uppstår på byggarens kontor, redan i anbudsskedet. Jag har suttit med kalkyler och räknat, och – jag lovar! – ensam på kontoret en sen kväll med penna och miniräknare så bygger jag snabbt, billigt och jättebra. Då flyter allt på det fortfarande imaginära bygget. Ingenting strular, alla är friska, det regnar aldrig, alla ritningar stämmer på millimetern, materialet ligger alltid på rätt ställe och alla är glada kompisar. Problemet är ju att vi ibland måste bygga det vi kalkylerat, på riktigt. Det är då problemen som Calle beskriver börjar.

Min slutsats av detta är att Calle snart blir platschef. – Det är inget du behöver vara rädd för, Calle, man blir inte automatiskt folkpartist bara för det. Men det finns risk att du får börja kalkylera. Sent på kvällen efter dagens bygge så skall du räkna fram lägsta pris på ett välplanerat bygge. Något att se fram emot?

Svartjobb, men bara lite

 

ROT-avdraget kan bli riktigt bra tror jag. För de byggare som försörjer sig på privatkunder så blir vardagen lite enklare. Med väldigt få undantag så vill privatkunder ha en del svart när man utför jobb hemma hos dem. Detta är ingen hemlighet, men inget man gärna säger högt. Möjligen ser man nu att det inte är någon idé att köpa svartjobb, när jobb med kvitto kostar samma.

Jag tror alla ställer upp på att skatter behövs till vård, skola och omsorg. Jag tror att alla tycker att det skall skötas rätt av rättviseskäl. Men jag har träffat ytterst få människor som är konsekvent korrekta hemma hos sig själva. Jag vill inte gärna fejka någon högtstående moral för egen del, men tycker frågeställningen är intressant.

Om det nu handlar om moral – vem är omoralisk? Snickarn som tar ett kuvert som delbetalning eller kunden som fyller kuvertet med femhundralappar direkt från bankomaten? Eller kanske är det vi allihop som tycker svartarbete är helt fel, men ändå lite ok  men bara hemma hos oss själva? Omoral kanske är fel utryckt, hyckleri kanske är en bättre beskrivning i så fall.

Är det en moralisk skillnad på svartarbetet som en person gör åt en annan person, jämfört med om en firma tar svart betalt och betalar sina anställda svart lön? Om någon frågar mig, så säger jag – Ja, det är det. Det är en gråzon, och möjligen ett svagt resonemang, men jag vill gärna tro att det jobb som köps svart har två arter. Den ena är den som annars inte skulle utförts som köpt tjänst, t ex gräsklippning eller måla kompisens hus. Det andra är när svartjobbaren bedriver en verksamhet och konkurrerar ut företag som jobbar vitt. Det ena är rätt ok. Eller?

Platschefens dilemma

”Vad är viktigast, inflyttningsdatum eller uttorkning?”
Hm, får se nu – vad skall jag välja:

1. Vädja till beställarens goda vilja eller blunda och köra på – GDSGD.

2. Ett vite i miljonklassen eller några snoriga barn och gnälliga kärringar?

3. Att företaget går i konkurs eller att bygga in en risk för mikrobiell tillväxt av cancerogent svartmögel på ett dagis?

Normalt utfall: Att blunda och köra på – GDSGD. (Går det så går det.)

Frustrationen kan bli monumental att det inte finns tid för själva byggandet när planprocess, projektering, en utdragen upphandling och bygglovshantering tagit flera år.

Hur kan vi försvara att ett förenklat förfarande vid ändring av detaljplan kan ta 6-8 månader (en byråkratisk process med många inblandade, förvisso), när själva bygget helst skall klaras av på 6 månader för att de boende vill flytta in snabbt?

När uppstår egentligen ”byggfusk”?.

En månads försening i planprocessen tas med en axelryckning, en månad förskjutning i tidplanen på bygget kostar miljoner. Är inte en månad lika lång i början av projekttiden, som i slutet?

—–