Byggfrågor i Almedalen 2013

Utspelen inför Almedalen duggar tätt.

Som cyniker och betraktare av byggbranschen så känns det ungefär som vanligt. Attefall skäller på kommuner som har sina egna särkrav och Byggindustrin pekar på att p-normer fördyrar bostäder. Ledarna stör sig på machokulturen. En väldigt massa vinklar från många intressenter på energieffektivisering förstås. En del om studentbostäder, social housing och lite om tomten.

Hoppas att solen lyser och halvbra rosévin smakar någorlunda 😉

– – – –

Inte så mycket nytt under solen, fräschast så här långt – Nybyggarkommissionen.

Är det 3 pigga ungdomar med vilja att förändra världen?

Nybyggarna

Nej, det 3 rutinerade personer som fanns på plats redan när hyresregleringen tog fart i slutet på 40-talet. Erfarenhet är ju ingen garanti för framgång så jag hoppas man gått på kompetens här. Kommissionsproffs, kanske. Lobby-firman JKL,  där GP jobbar på ålderns höst, samordnar ett nytt projekt kring bostadsfrågan. Byggbolaget NCC, byggkonsulten Tyréns och storbanken Nordea står för fiolerna.

– Skall vi sätta en peng på att resultatet i deras rapport blir att markpriserna måste bli lägre, kommunernas handlingstid kortare, att förenklade byggregler vore fint och kanske att bolånetaket höjs?

DI gör en artikel om kommissionen. Göran Persson pratar om  den stora skuldsättningen, vad som händer om räntan stiger, att det inte finns så bra alternativ till hyresreglering. Men också om en annan vinkling som jag tycker är intressant.

Göran Persson lyfter fram Sveriges krav på boendestandard som en bromskloss för nya billiga bostäder.
”Kanske har vi för stora standardkrav på de lägenheter vi bygger”, säger han.
”Vi har en uppfattning om hur en lägenhet ska se ut. Det är en del ytor, utrymmen och anpassningar som ska vara där. Det är många goda föresatser som byggs in och som gör att det blir rätt höga kostnader på sista raden.”

Oups, Göran P goes Syncblogging, det där var ju min käpphäst för några år sen – Vem vill bo i en SUV? – det inlägget skrevs i depressionen som följde efter hösten 2008 men är i sak aktuellt i fortfarande. För så är det det, vi kan ju fortsätta tjafsa om dyra bullerkrav/tillgänglighetskrav/energikrav/parkeringskrav tills fan löser av. Vi kan fortsätta skriva spaltmeter och hur mycket slöseri i byggprocessen som kan jobbas bort  av men vi måste inte bygga så dyra badrum, vi måste inte ha vägghängd WC eller bo på 50 m2 per person. Det är ett val vi gör.

Det är en lyx vi konsumerar men som går att välja bort. Göran Persson menar här att det kan sänka kostnaden  för bostäder, det kanske kan bli så. Rätt så många anser att vi skall hålla igen för Planeten Jordens skull, att vi skall hushålla med resurser av den anledningen. Två flugor alltså.

Nu kan man ju inte anklaga dem som står helt utan bostad för att kräva lyx, jag tror tvärtom man i det läget är ganska ödmjuk med kraven på spaavdelning och glasskjutdörrar till garderoben. Nyproduktionen är traditionellt för dem som har råd, som redan sitter säkert och vill ha lite mer. Kanske kommer kommissionen fram till hur man skall hantera frågan om Social Housing, kanske man landar rimliga stundentbostäder, kanske kanske kanske hittar man något mer än det som upprepas gång efter annan.

Stora frågor, ja, det krävs rätt mycket av en dem som sitter i en nybyggarkommission.

– – – – –

Ordet kommisson, förresten?
Det smäller rätt högt och känns lite officiellt och så. Typ som auktoriserad, diplomerad eller utsedd av kungen. När det privata kapitalet betalar så tycker jag man kanske istället borde kalla det styrgrupp, ledningsgrupp eller bara ett gôtt gäng.
Ordets andra betydelse ligger ju inte så långt bort.

Kommission

– – – – –

Kompakt boende, trång om saligheten

Vi som jobbar med att planera och bygga bostäder gnäller ibland på att stela byggregler tvingar oss att bygga större lägenheter är nödvändigt. De blir sällan mindre än 32 m2. Genomsnittet på bostadsyta per person i riket har passerat 50 m2.

Jag är själv uppväxt i en åttabarnsfamilj, vi bodde (trångbodda?!) i en fyrarummare på knappt hundra välplanerade miljonprogramkvadrat. Det har gått mer än tjugofem år sen jag flyttade så nackdelarna har bleknat och jag kan vittna om att det inte är helt nödvändigt med 32 m2 per person. Hade jag som den femtonåring som aldrig haft ett eget rum fått uttala mig i frågan så kanske jag hade haft ena annan inställning i och för sig, man vet inte.

Ser man det hela i lite större sammanhang, utanför vår lilla ankdam, så hanterar vi lyxproblem i vanlig ordning. Så mycket golvyta till alla är något Planeten Jorden inte har råd med. I alla tider har man säkerligen istället knepat och knåpat för att hitta lösningar för kompakta boenden, typ att lägga minsta barnen i en byrålåda och de andra glinen skavfötters i våningssäng.

Till mina föräldrars försvar måste jag flika in här att jag för all del sov i våningssäng den största delen av min barndom, men att jag alltid hade en egen säng. Inget av syskonen har heller vad jag vet tvingats sova i någon byrålåda, har det ändå skett så har det säkert varit frivilligt.

Jag tycker för övrigt att man skall ha en egen säng  alternativt i vuxen ålder dela en lite bredare säng med någon man tycker om.

– – – – –

Jag tycker vi skall planera och bygga mindre bostäder, kompaktare och smartare.

Jag har alltid fascinerats av tekniska, innovativa lösningar – typ en magisk säng som fälls ut ur väggen. Jag gillar tanken på effektivt utnyttjande av ytan  och kan lätt räkna hem en ganska dyr säng om den sparar några kvadratmeter.

– – – – –