Vi som jobbar med att planera och bygga bostäder gnäller ibland på att stela byggregler tvingar oss att bygga större lägenheter är nödvändigt. De blir sällan mindre än 32 m2. Genomsnittet på bostadsyta per person i riket har passerat 50 m2.

Jag är själv uppväxt i en åttabarnsfamilj, vi bodde (trångbodda?!) i en fyrarummare på knappt hundra välplanerade miljonprogramkvadrat. Det har gått mer än tjugofem år sen jag flyttade så nackdelarna har bleknat och jag kan vittna om att det inte är helt nödvändigt med 32 m2 per person. Hade jag som den femtonåring som aldrig haft ett eget rum fått uttala mig i frågan så kanske jag hade haft ena annan inställning i och för sig, man vet inte.

Ser man det hela i lite större sammanhang, utanför vår lilla ankdam, så hanterar vi lyxproblem i vanlig ordning. Så mycket golvyta till alla är något Planeten Jorden inte har råd med. I alla tider har man säkerligen istället knepat och knåpat för att hitta lösningar för kompakta boenden, typ att lägga minsta barnen i en byrålåda och de andra glinen skavfötters i våningssäng.

Till mina föräldrars försvar måste jag flika in här att jag för all del sov i våningssäng den största delen av min barndom, men att jag alltid hade en egen säng. Inget av syskonen har heller vad jag vet tvingats sova i någon byrålåda, har det ändå skett så har det säkert varit frivilligt.

Jag tycker för övrigt att man skall ha en egen säng  alternativt i vuxen ålder dela en lite bredare säng med någon man tycker om.

– – – – –

Jag tycker vi skall planera och bygga mindre bostäder, kompaktare och smartare.

Jag har alltid fascinerats av tekniska, innovativa lösningar – typ en magisk säng som fälls ut ur väggen. Jag gillar tanken på effektivt utnyttjande av ytan  och kan lätt räkna hem en ganska dyr säng om den sparar några kvadratmeter.

– – – – –