En stor man har gått ur tiden

Den 23 augusti 2012.

En stor man. Säkert en å sexti lång.

Idag begravs min vän Kenneth. Världens bästa rörläggare, världens mesta rörläggare. Åtminstone i min lilla värld, där var han ohotad etta på alla jobb. Han dog för ett par veckor sen, oväntat och för tidigt, han var 60 år gammal.

Den som läst mycket här på Sync Blog vet att jag hade en liten byggfirma förr i tiden. Vi var ett gott gäng, det var rätt mycket vilda västern och kanske lite mer socialt än affärsmässigt fokus. Kenneth var en av våra hang arounds redan då, kanske ända sen nittonhundratalet. Han körde servicebil på NVS och hjälpte oss med snart sagt alla våra jobb.

När mitt gäng så småningom skingrades till nya konstellationer fanns Kenneth med lite överallt där med. I takt med att jag började bli mer och mer konsult så träffades vi mer sällan, det kunde gå månader utan anledning att ringa. Ändå kallade han mig för chefen när vi talades vid sist i våras.

Han var inte så mycket mer än tre äpplen hög. Vi hade roligt åt att minsta rörläggarn hade största bilen, en stor merca. Vi sa att det som inte fanns hos grossisten sannolikt låg längst in i Kenneths bil.

Jag tror att Kenneth hade varit egen företagare tidigare men tröttnat på det. Hela den tiden vi kände honom var han kvar på samma ställe, ett stabilt företag som klokt nog lät honom sköta sig själv till stor del. Ständigt anträffbar och vaken för en extra sväng på vägen hem, han gjorde allt. Den oinvigde kanske har svårt att se det, men en servicerörläggare måste ha en enorm spännvidd på sin kunskap. Kenneth hade det. Han hade dessutom en dimension till, den viktigaste – personligheten. Den sociala förmågan, humorn, ödmjukheten.

Det är lätt att dra på med stora ord för en avliden kamrat. Att bli hyllad som hjälte så dags är antagligen lite för sent för de flesta.  Jag hoppas och tror att Kenneth redan i jordelivet kände att vi gillade honom. Jag hoppas att jag förmedlar den känslan åt alla de andra som rör sig så nära in på mig. Likt Kenneth så har jag flera guldgubbar som alltid funnits där, som man kanske inte haft så mycket privat relation till men som ändå varit en bästis under lång tid. Lasse Lås, Bengt målarn, Lasse Smed, Lennart på Örns. Den listan kan byggas på om man vill. Jag skall komma ihåg att tala om för dem hur viktiga de är för mig och hur mycket jag tycker om dem medan de fortfarande lever.

– – – – –

Idag begravs vår vän Kenneth, han var en stor man. Jag hoppas han vet att vi tyckte det.

– – – – –

Sorgligt och ofattbart

Denna veckan har inte varit bra för byggbranschen, trots byggmässa i Stockholm och allt. Tre hemska olyckor med dödlig utgång på byggen i Sverige.

Ett av de första blogginlägg som jag skrev var i december 2008, det handlade om en olycka på en arbetsplats där jag jobbade som yngling för snart 20 år sen. Killen blev 18 år. Allt det rullar upp i minnet varje gång jag läser om en ny olycka.

Rubrikerna far förbi så snabbt, dödsfallet blir snart bara statistik summerat per år och inget mer med det. Så är det för oss som lever på lite avstånd.

Men för de här killarnas familjer, kompisar och närmsta omgivning så förändrar sig livet för alltid. Det syns inte i statistiken.

——

Jag minns krampen och tystnaden som la sig sig över bygget, jag minns en oändligt sorglig begravning, jag minns känslan. Jag vill inte känna den igen.

Calle skriver också, Mats med.