Funderar på att söka jobbet

Fråga 1: är byggbranschen är redo?

image

Fråga 2: hur går det isf med bloggen?

En stor man har gått ur tiden

Den 23 augusti 2012.

En stor man. Säkert en å sexti lång.

Idag begravs min vän Kenneth. Världens bästa rörläggare, världens mesta rörläggare. Åtminstone i min lilla värld, där var han ohotad etta på alla jobb. Han dog för ett par veckor sen, oväntat och för tidigt, han var 60 år gammal.

Den som läst mycket här på Sync Blog vet att jag hade en liten byggfirma förr i tiden. Vi var ett gott gäng, det var rätt mycket vilda västern och kanske lite mer socialt än affärsmässigt fokus. Kenneth var en av våra hang arounds redan då, kanske ända sen nittonhundratalet. Han körde servicebil på NVS och hjälpte oss med snart sagt alla våra jobb.

När mitt gäng så småningom skingrades till nya konstellationer fanns Kenneth med lite överallt där med. I takt med att jag började bli mer och mer konsult så träffades vi mer sällan, det kunde gå månader utan anledning att ringa. Ändå kallade han mig för chefen när vi talades vid sist i våras.

Han var inte så mycket mer än tre äpplen hög. Vi hade roligt åt att minsta rörläggarn hade största bilen, en stor merca. Vi sa att det som inte fanns hos grossisten sannolikt låg längst in i Kenneths bil.

Jag tror att Kenneth hade varit egen företagare tidigare men tröttnat på det. Hela den tiden vi kände honom var han kvar på samma ställe, ett stabilt företag som klokt nog lät honom sköta sig själv till stor del. Ständigt anträffbar och vaken för en extra sväng på vägen hem, han gjorde allt. Den oinvigde kanske har svårt att se det, men en servicerörläggare måste ha en enorm spännvidd på sin kunskap. Kenneth hade det. Han hade dessutom en dimension till, den viktigaste – personligheten. Den sociala förmågan, humorn, ödmjukheten.

Det är lätt att dra på med stora ord för en avliden kamrat. Att bli hyllad som hjälte så dags är antagligen lite för sent för de flesta.  Jag hoppas och tror att Kenneth redan i jordelivet kände att vi gillade honom. Jag hoppas att jag förmedlar den känslan åt alla de andra som rör sig så nära in på mig. Likt Kenneth så har jag flera guldgubbar som alltid funnits där, som man kanske inte haft så mycket privat relation till men som ändå varit en bästis under lång tid. Lasse Lås, Bengt målarn, Lasse Smed, Lennart på Örns. Den listan kan byggas på om man vill. Jag skall komma ihåg att tala om för dem hur viktiga de är för mig och hur mycket jag tycker om dem medan de fortfarande lever.

– – – – –

Idag begravs vår vän Kenneth, han var en stor man. Jag hoppas han vet att vi tyckte det.

– – – – –

Han duger som rörläggare också

Världen är liten och Twitter är mindre ändå. Förra veckan fick jag ett meddelande från en John Andersson. Kopplade inte först, den enda John jag känner är en skånsk, högljudd rörläggare som vi hade skoj med på det där speciella jobbet. Det ärr fem år sen nu.

Men visst serru, @_JohnAndersson vara den tokfan. Det var skoj, han messade sitt nummer och finns numera åter i kontaktboken. Dety är en rolig kille med sjuk humor och märklig förmåga att sprida könsord omkring sig på ett ändå helt trevligt sätt.

Sen för en stund sen, när jag skulle lämna tandborste till sonen hemma hos grannen så ser jag samma rörläggare på 50″-skärmen. HAn var med i The Voice i TV4.

– – – – –

Vi hoppas förstås att det går bra och att Carola coachar fram rörkrökarn till att bli en ny, något överårig men dock, Justin Bieber. Sannolikt är Carola mer härdad än man tror, hoppas det, annars har hon fått något att bita i.

Om inte så duger han som rörläggare också. Riktigt bra faktiskt. 🙂

– – – – –

Spik-Harry – en ärlig skojare

Det finns en del miljöer kvar som påminner om ett gammalt leverne. Jag fick en bok i present om ett område i Stockholm som skulle rivas, det var gamla verkstäder och skjul med obskyra verksamheter och allmänt skumrask. En kåkstad mitt i det svenska medelklassgettot. Där blandades lyckligt hippieflumande utanförmänniskor med dem som inte helt självvalt stod bredvid samhället, det var istället missbruk och sjukdom som stängde dem ute, inte alls lika romantiskt och vackert.

Nåväl. I Göteborg vill vi ju inte vara sämre. Vi har några sådana områden kvar, men de blir mindre och färre efterhand. Egentligen kanske det inte är så mycket att romantisera om, det är risiga kåkar och verksamheter som borde gått ur tiden för länge sen. Ringön är ett sånt litet miniområde med allsköns bråte blandad med ganska modern bizniz. Om tjugo år är det borta. Jag kommer sakna människorna som finns där.

——

Där på Ringön längst in på bakgata vid en stökig brygga bodde världens snällaste mobilkranförare. Han bodde på en pråm. Jag lärde känna honom 1992 och han körde kran för oss många gånger efter det. Någonstans runt 2003 var jag av en tillfällighet ute på Ringön och visste att ett par av mina snickare hjälpte kranis med hans pråm, så jag åkte ner och hälsade på. Då hade han bott där med sambon i femton år och började så smått få ordning på badrummet och en antydan till sovrum. Innan dess hade man löst mer spartanskt.

Det krävs ett stabilt förhållande och en tålig kvinna för att sånt skall funka 🙂

——

En annan skön lirare har en husbåt, eller snarare han har ett hus på ett skrov. Det är en villa i lagom storlek byggd på en stor flytbrygga. Säkerligen är det stans finaste svartbygge. Den här mannen driver en liten verkstad som rent logiskt inte borde gå runt, men han fixar det ändå. Hans kontaktnät och hans sätt att tänka och jobba är – annorlunda.

Han är singel dessutom, en redig karl i femtioårsåldern. När han fått napp på Palace* fram på småtimmarna så bjuder han damerna på en vådlig resa i motorbåt över Göta Älv och en sängfösare i sitt guppande hus vid en kaj på Ringön. Sånt måste man älska.

*lokal krog för äldre och desperata

——

Men. Det är ju Spik-Harry som är huvudperson i detta inlägget. Han kom från ingenstans och knackade på när det tidigare nämnda svartbygget var i sin linda. Han sa att det såg ut som han behövdes, han skakade hand med den tidigare nämnda kvinnokarlen och började jobba. Det skrevs inga anställningsavtal eller så, om ni fattar, det löste sig på annat sätt. Harry bosatte sig på plats och jobbade för mat och husrum.

Vi hade i ett projekt en liten verksamhet för renovering av fönster och dörrar i anslutningen till detta och kollegan som är en social jävel med tycke för udda existenser blev naturligtvis kompis med Harry. Harry fixade alla kollegans småmaskiner, han skruvade isär, lagade och smorde. Harry fixade allt.

Att någon 2007 knackar på och erbjuder sina tjänster för mat och husrum är ganska fantastiskt. Det känns så Astrid Lindgren på något sätt. Att han dessutom jobbade som en tok, riktigt bra och effektivt, förstärkte ju känslan av det här är för bra.

Yes, mycket riktigt. En morgon när mannen i huset på bryggan kom till sin verkstad var alla av värde borta. Även Harry var borta. Man kan tänka sig en viss ångest med tanke på vad som försiggått och hur bra det går ihop med försäkringsbolag och polisanmälningar och sånt. Men hursomhelst, han lyckades hitta några personuppgifter på Harry och polisanmälde ändå stölden. Då fick han veta att Harry var efterlyst.

Harry hade haft lite bekymmer. En tidigare kompanjon hade gett sig på Harry rent fysiskt, Harry hade kontrat med att skjuta den forne kompisen med en spikpistol!

Så, vi vet inte varför, men Harry hade lämnat min kollegas dyra maskiner i en snygg rad på bänken, sen hade han förmodligen dragit i sig något starkt, lastat allt annat i en liten båt och långsamt glidit bort i natten. Om jag minns rätt så hittades grejorna ganska snart, men Harry var väck. Förmodligen hade han en ny anställning. Samma villkor, samma Harry.

Pedagoger och kommunikatörer som kan snickra?

Jag var inhyrd platschef på ett ombyggnadsprojekt, det skulle bli nya bostadsrätter. I huset fanns det uthyrda lokaler i källarplanet, bl a ett galleri. I galleriet skulle vi göra en lite manöver, riva den gamla hissen, bygga en ny hissgrop intill den gamla och röra runt lite på galleristens lilla kontor. Galleristen var en glad och gemytlig man med få bekymmer i livet verkade det som och affärerna gick också enligt uppgift (skvaller alltså) finfint.

Jag hade gjort en liten tidplan och bestämt tid med galleristen, tre veckor ganska stökigt arbete skulle det bli. Galleristen var fortfarande glad och gemytlig så vi körde igång. Vi bemannade med två äldre herrar, snickare med förflutet inom allmännyttan och tyvärr inte riktigt taggade för ett sådant attackprojekt som det här innebar. Dagarna gick, det var det ena problemet efter det andra, inget ville sig riktigt alls. Tidplanen sprack direkt.

Jobbet i galleriet var en pytteliten del av det stora projektet och det fick ingen mer kärlek av mig när jag lämnat över det i händerna på snickarna, tyvärr. Efter fem veckor och många fler bedrövelser så sprang jag förbi, såg eländet och konstaterade faktum. Galleristen inte lika gemytlig och glad längre. Nästa dag flyttade jag på de äldre snickarna till ett för dem bättre ställe i huset. Sen ringde jag in mina ”egna” gubbar, jag hade ju firman och anställda själv också.

Snickarna O och K kom dit, jag förklarade för dem innan att det som gäller här är att ni galleristen skall vara nöjd innan ni åker härifrån. Vi klev in på galleriet, gick igenom vad som var kvar att göra, snickarna snackade och galleristen verkade glad igen. Snickarna lämnade platsen med löfte att komma tillbaka två dagar senare och köra klart.

Dagen efter så träffar jag galleristen. Man skulle kunna tänka sig att han kunde vara lite grinig när vi dragit över tidplanen med 100% och avbrutit arbetet för att invänta ny bemanning. Men nejdå, han sa istället:

– Fan vilka bra gubbar, riktigt bra.

OBS, detta var alltså innan de faktiskt svingat hammaren eller ens druckit kaffe på platsen. Allt som galleristen behövde var en timmes genomgång, att någon lyssnade på honom och visade att han blivit förstådd. Förtroende och trovärdighet återställd i en handvändning. Love it.

———

(häromdagen skrev jag om att vi skall anställa pedagoger och kommunikatörer, när jag tänker på det så hade jag ju anställt sådana redan för tio år sen. Att de var snickare dessutom förenklade det hel lite…)

———

ROTfylla hos Sync

Sync hade en fin kväll igår. Vi hade bjudit in våra kompisar på ett kalas, eller egentligen en kombinerad information/uppläxning/påminnelse om att det finns en del att tänka på för småskuttarna i byggbranschen. Framförallt finns ett ROT-bidrag. Eller ROTavdrag, vi kan inte riktigt sätta ner foten där. Det är ju egentligen en skattereduktion. Det är en fantastisk möjlighet för småbyggarna, rätt hanterat är det jobb ett par år framåt med god betalning.

Tyvärr var riktigt dåligt väder för information om skatteregler – solen lyste och lyste och värmde. Men bra uppslutning ändå, grävmaskinisten kom och sme’n med, några målare och glasmästarn förstås. Vi hade en plåtslagare, några snickare, en kakelsättare, en ovanligt konstnärlig murare och en solbränd fastighetsägare. Hyfsat tvärsnitt av byggbranschen tycker jag. Själklart hade vi också en irländsk snickare som är slöjdlärare på ett mentalsjukhus i Ghana.

Sync höll låda en lite för lång stund, vi fastnar ju gärna på en del problem i vår bransch, som bekant. Vi hade en gästartist också, Robert på Archicon som ju har en egen byggblogg, tog rejält grepp på arbetsmiljöansvar. Det är inte ofta, om någonsin, som det sköts helt korrekt på små arbetsplatser. Vi behöver inte lära dessa småbyggarna att ta vara på sig, det händer väldigt sällan olyckor, men det gäller att ha ordning på Bas-P och Bas-U, man måste veta att man behöver ibland ha en arbetsmiljöplan. Och man skall veta vem som ansvarar för vad. Jobbar med privatkund är det inte helt klart alltid. Tur att Robert gjort läxan i alla fall!

Som nästan alltid när vi ordnar kalas så hade vi en god soppa. Denna gången hade min kollega gjort  en fräsch Gaspacho, tomater och paprika, lök och kryddor. Riktigt bra en varm dag, ihop med lite brödpinnar och torra skinkskivor från norra Italien så var buffén en succé.

Som nästan alltid när vi ordnar kalas så blev vi sittande med några öl och bara lite vin bland odiskat porslin, datorer och högar med ritningar och bygglagstiftning. Som nästan alltid så fick vi en sån underbar diskussion om allt mellan himmel och gjord. Det krävs en del förtroende och närhet för att tuffa byggkillar skall prata så om besöken hos psykologen eller sitt ständigt pyrande alkoholsug. Och vi hade vår fantastiske Eddie på besök, han som packade en väska och flyttade till Afrika ett par år för att bli slöjdlärare på ett mentalsjukhus i Ghana. Hans mod inspirerade till en diskussion om vad man egentligen vill vara/göra/bli. Vi har varit inne på det spåret förut här på Sync Blog, både här och där. När grävmaskinisten berättar att han blev tvingad in i en traktorgrävare som sextonåring och sen blivit sittande kvar i förtio år vid spakarna, när han egentligen ville bli dansare, då är det vackert och nära inpå känslorna. Jag är oändligt tacksam att jag får vara bland sådana människor och dela den stunden. Då är jag rik.

Alla borde få minst ett nytt syskon

Alla borde få minst ett nytt syskon i vuxen ålder. Jag känner en som fick fyra systrar en lördag förmiddag. Lyllos hon.

Min sambo hade tre systrar fram till januari 2002. Fyra tjejer som tagit hand om varandra genom en tuff barndom, tighta som få andra. Då presenterades de plötsligt för en halvsyster. De skedde på en vernissage, styvmoder till alla dessa systrar är en konstnär och säregen figur, hon låg bakom kuppen. Vi visste att halvsystern fanns för all del, men det hade aldrig varit aktuellt att ta kontakt med henne.

Jag missade första mötet i galleriet (jobbade förstås!) men har förstått att det var en smula chockartat och lite förläget och pinsamt. Men bara ett par veckor senare satt hon hemma i vår stora soffa och började ta igen 35 års missat syskonskap med sina systrar. Hon bytte från ensambarn till att vara syster till fyra för henne helt okända människor. Det tog ett par timmar, sen var det klart. Fyra tighta systrar blev fem tightare systrar.

Det var sju år sen. Den nya systern och hennes man är nu en lika självklar som naturlig del av vår familj. Deras barn är nästan jämnåriga kusiner till våra barn. Familjerna träffas på barnkalas, sommarstället och gårdsfester. Systrarna hinkar ibland rödvin på grekiska restauranger, och får prata ostört utan barn och män närvarande men förmodligen pratar de om just barn och män. Det känns helt självklart och skulle inte kunna vara på annat sätt. Vi borde skicka ett tackkort till den tokiga styvmodern.

Så vad kan byggbranschen lära sig av det här?

Kanske att det finns en massa halvsyskon som irrar runt, halvsyskon som skulle förgylla din familj och din vardag.

Sync-kontoret – Helig mark för muslimer?

I lokalen Sync sitter i har det tidigare varit en moské. Nu är huset tömt och skall bli bostäder. Vi passade på att ha jorden bästa taklagsfest följt av en julfest värd att minnas (flera av oss gör faktiskt det). När jag berättade om lokalens tidigare användning för några besökare så sa Hans B på Arbetsmiljöverket med ett flin: – Från helig till ohelig mark, direkt. 

Moskén stängde i maj 2007 men fortfarande kommer det ibland försynta artiga män som frågar om moskén finns kvar. Några av dem har ödmjukt frågat om de får be inne i lokalen och vi har inte nekat någon. Efter en stund i stillhet så tackar de alltid för vänligheten och försvinner igen.

Det har liksom aldrig blivit läge för att fråga om varför de vill be just i denna lokalen. Är den helig för dem? Är den välsignad på något sätt? För oss är det en något sunkig kontorsmiljö som skall blåsas ur fullständigt så fort vi får klartecken. Var skall dessa män be någonstans då?

Vi får börja med religionskunskap på fikarasterna. Det kan bli roligt.

Tokstollarna kan komma på lösningen närsomhelst

Jag vet inte varför men tokstollar brukar börja prata med mig. Det spelar ingen roll om det är ute på gatan, på bussen eller om jag är på kontoret. De hittar mig ändå. Kaka söker maka? Vem vet?

En gång när jag jobbade på medelstora byggfirman så hade vi kontoret i Frihamnen i Göteborg. Det är inget ställe man råkar gå förbi, man kommer dit i ett ärende, inte annars. En kväll när jag är ensam kvar på kontoret och sitter längst in i datarummet (detta var 1996 och vi hade just skaffat datorer, coolt va?). Jag hör att någon rör sig i korridoren och siste kollegan gick för en stund sen så jag kollar ut. Där kommer en lagom tjock man i sina bästa år med en plastpåse i handen och lurig uppsyn. Han frågade om det var Stena Line’s kontor. Nej, tyvärr.

Han var faktiskt lite större än jag, så lite skraj blev jag också. Det fanns ingen anledning till det, för han var from som ett barn. Frommare faktiskt för barn kan vara ganska jobbiga. Han kom i alla fall in med sin plastpåse och packade upp innehållet. Han hade gjort ett förslag till kösystem för Stena Line som såg både komplicerat och genialt ut. Nu vet jag inte om Stena har behov av en sådan lösning, men visst är det spännande att han hade tänkt ut något.

En annan gång så var vi ute hela familjen. Sjuåringen var då bara tre år och femåringen var bara bebis. Ja, ni fattar, det var fyra år sen. Han kom dragandes på en tomdunk i ett snöre. Han visslade och smackade till dunken och behandlade den ganska likt en hund faktiskt. Intressant minst sagt. Självklart stannade vi för en stunds konversation. Vi klappade dunken och frågade vad den hette, sjuåringen som då var fyra hade redan då humor så det räckte för detta skådespel. Den synbarligen galne manen saknade de flesta av sina tänder och han saknade förmodligen också förmågan att sköta personlig hygien. Men han hade en glasklar blick när han förklarade att barn har en förmåga att ta till sig allt fram till ca tre års ålder. Efter det så grumlas sinnet och man formas av kulturella normer och andra dumheter. Han förklarade detta vältaligt och välformulerat, värdigt en Chalmersprofessor. Kusligt.

Inte mycket senare så träffade vi på ytterligare en snedseglare. Vid Vasaplatsen i Göteborg så börjar han prata med oss, och vi stannar glatt hela familjen. Igen. Denna person hade andra talanger. Han kunde alla namnsdagar, blåvitts spelschema för hela säsongen och möjligtvis så visste han också vad han själv hette. Om jag minns rätt så visste han också vad våra namn betydde. Killen hade koll, i och för sig kanske bara på just det med namn och datum, men han hade koll.

Kanske var dessa människor sjuka, kanske var det superintelligenta hjärnor som gått överstyr. Kanske så går någon av dem omkring med lösningarna på de stora problemen här på Planeten Jorden, det vore ju förjävla dumt om vi missade det bara för vi tror att tokiga människor är korkade.

Den blinde, den elake och den dumme – i en och samma person

Varning för lång text. Men det är ju långhelg, så va fan.

Som inhyrd platschef skulle jag bygga ett hus mitt i centrala Göteborg 1999. Projektledaren var en något åldrad man med en ännu äldre inställning till saker och ting. Han fick alla protokoll förstorade till A3, sen läste han dem med hjälp av förstoringsglas.

Det var en delad entreprenad och en markfirma hade pålat och gjutit pålplintar och skyddsbetong, snyggt och prydligt. När arbetsledaren Kenny kommer med ett pålningsprotokoll, inmätta koordinater och avvikelser, så säger gubbdj-ln (flåt, projektledaren): ”Man ju inte se om pålarna står rätt. Jag vill se att de hamnar under väggarna.” Kenny försökte förklara att han pålat enligt den ritning som projektledarens konstruktör upprättat, och fått avvikelser och korrigeringar godkända av densamme. Det slutade med att Kennys gubbar fick bila fram plintarna så att den nästan blinde gubben kunde se att de fanns. Han kunde ju omöjligt avgöra om de stod i närheten av någon bärande vägg, men det tror jag inte han själv begrep.

Lite senare påtalade jag att intilliggande stengrunder inkräktade på den konstruktion vi skulle bygga, och jag ville veta hur vårt jobb skulle utföras (utförandeentreprenad AB92, ljuva tider!). Projektledaren hade anställt en ung tjej som kontrollant, hon var helt ny ute på bygge men skärpt och duktig. Jag jagade henne för att få besked om inkräktandet. Hon återkom och frågade vad vi behövde för besked. Enkelt, sa jag, en ny ritning som tar hänsyn till problemet. Hon återkom igen, denna gång i lågmält förtroende, med en fråga om hur man kunde lösa problemet. Jag föreslog en inmätning och ett mail till konstruktören, sen kan han fixa resten. Enkelt. Ring den killen ni anlitat förut, han fixar inmätningen på några timmar, sa jag.
Detta sved förmodligen i skinnet på den gamle projektledaren, det var ju inte roligt att gå till beställaren med extratimmar på projektering, den hade varit dyr nog ändå. Så kontrollanten ringer till mig: ”L… (gubben) vill att ni sätter upp profiler och snören, så kan vi loda fram måtten.”

Kanske är den stunden den dråpligaste av allt jag upplevt på ett bygge. I novemberdis, 5 meter under gatunivån i ett lerhål, i 15 sekundmeter så skulle det blinda fanskapet stående på en trappstege själv loda ner linjen på stenblocken! Och märka ut samma linje med sprejfärg? Träffsäkerhet inom ±0,5 m, kanske. Samma gubbdj-l som underkänt Kennys pålprokoll, alltså. Kenny och jag tittade på varandra, tittade på skospetsarna, vi tittade upp i himlen och ner i marken. Hade någon av oss flinat det minsta, hade vi skrattat hela vägen till skiljenämnden.

Den här mannen som varit projektledare i närmare hundra år borde ju legat på medelhavsö och njutit av solen, tycker jag. Han var ett gott exempel på när tekniken sprungit ikapp och förbi, han låg 20 år efter. Han använde sin position till att cementera sina gamla  tankebanor och kväsa dem som försökte tänka annorlunda. Han sparade inga pengar till projektet heller.

Egentligen borde berättelsen vara slut här, men…

Dagen efter så kommer en ritning på posten till bygget och med kopia även till projektledaren. Den var från mätfirman som projektledaren anlitat tidigare. Denna gång hade jag anlitat samma kille för att sätta ut linjerna på profilerna. Vi hade passat på att mäta in några stenar när instrumentet ändå stod uppställt, så den kostnad som gubben tänkt sig spara gick ju åt ändå. Stenblocken var nu snyggt inritade med exakta mått på hur mycket de inkräktade på tänkt konstruktion.

Digital seger:)