Ödet är grymt ibland. I december 2004 knuffade ödet runt kontinentalplattorna lite och en tsunami bildades. I TV-rutan hemma i Sveroge såg vi de hemska bilderna och resebolagens presschefer fick vara med i TV och prata om alla svenskar som saknades, nästan allt fokus på Thailand då för det var där svenskarna badade.

Här i Chennai rullade vågen också in. I den lilla parken utanför mitt hotellrum finns det flera minnesplatser för de som omkom.

Hade inte ödet velat annorlunda så hade vi haft med ytterligare en god vän på resan. Om inte jag hade varit i Indien idag så skulle jag varit på hans dotters begravning där hemma. Om inte livet och döden kommit emellan så hade allt varit bra.

– – – – – –

På måndagskvällen blev vi bjudna på middag hemma hos vår värd, Stefano Beccari. Han hyr ett hus en bit från shoppinggatan, dit går nog inte turisterna särskilt ofta. Även om det är genant att glutta in hos folk så kan man ju inte låta bli att kika in.

Stefano hade dukat uppe på sin takterrass. Här är ju husen så praktiska att man bygger ett utomhusvardagsrum och alltmöjligtplats på taket, väldigt praktiskt. Och väldigt trevligt att sitta i 24 plusgrader och en svag bris och softa.

Och det kan jag säga – dat är hög klass på hämtmaten här. Indiskt på riktigt.

Vi satt många timmar, åt gott och pratade om allt. Stefano är sjuttio fyllda och en vagabond sen barnsben. Han är konstnär, utbildad i ekonomi med ett politiskt intresse, så dat saknades inte samtalsämnen. Indisk politik och historia förstås, varför man hellre har tre personer som bär grus på ett fat på huvudet än köper en skottkärra och sparkar två av dem.

Indien är enormt och Stefano menar att man inte kan kallas för ett homogent land. 1,3 miljarder människor, 28 delstater med egna lagar och styrelseskick, mängder med olika språk. Eftersom vi blandade in Afrika också i diskussionen fick vi väl med halva planeten. Berättelser om kvinnlig omskärelse, lejonjakt, massajhövdingens 22 fruar, jämställdhet i konstvärlden, jämställdhet överhuvud taget. Och döden.

Enligt Stefano så är indierna coolare vad gäller döden än vi nordbor. Vi ser det som en linjär resa och en oundviklig död, möjligen toppat med en himlafärd för dem som tror på den vägen. Indierna är mer övertygade om att vi kommer tillbaka i annan form, livet upprepar sig och man får nya chanser.

Jag vet inte, jag tror inte riktigt på vare sig det ena eller det andra. Jag är bra på logiskt resonemang och riskanalyser, kan kan göra jättefina punktlistor och rita upp en projektplan grafiskt så alla förstår, men jag vet inte vad jag skall säga för att trösta den förlorat sin dotter.
– – – – – –