Övergivna planer – det har vi gott om

Det går inte en vecka utan att Sync är på något skoj, det kan vara kul att jobba också men vi vill inte gärna ta risken att missa något. För några dar sen så lyssnade jag och kollegan på Jan Jörnmark över en längre lunch. Han pratade på Byggcentrum i Göteborg den 22 september om nya boken Övergivna Planer. Tidigare har han bl a gett ut Övergivna platser, del 1 och 2.

Jag träffade Jörnmark för några år sen, det var innan vi skulle börja återställa en övergiven kontorsmiljö som en gång varit bostäder. Hela kvarteret hade varit fabrik och verksamhet som flyttat och kåken stod tom. Jörnmark var en lite småmysig bekantskap, men jag fattade inte då vad han egentligen gjorde. Jag trodde han tog coola bilder till sina coffetable-books.

Hade jag gjort bara lite research så hade jag fått veta att han doktorerat i ekonomisk historia och att han kopplat de övergivna platserna till den ekonomiska utvecklingen (avvecklingen?) som skett i Sverige under åren som gått. Jag blev djupt imponerad när jag faktiskt hörde hans slutsatser och kopplingen till bygglagsstiftningen. Han flinade gott när han påpekade att ganska många känner till hans böcker och tror att det bara handlar om gamla fina platser och nostalgi. Att det vittnar om vanskötsel och stagnerad utveckling missar de flesta.

Tänker lite på en fastighet som Sync besökte där tiden stannade någon gång för förtio år sen.  En handelsträdgård med växthus och byggnader som ger uttrycket eftersatt underhåll en viss tyngd. En fantastisk miljö att gå omkring i ändå, mer som ett museum i och för sig men också ett kvitto på att rosenodling inte lönat sig på några decennier.

Renoveringsobjekt eller eftersatt underhåll

I nya boken Övergivna Planer så visar Jörnmark på bristerna i vår Plan- och Bygglag (PBL) och frågar lite kaxigt om det inte är dags för en haverikommission. Uttrycket kommer egentligen från Inger Holmqvist, som är plandirektör i Stockholm. Hon har också sagt

Det beror på att lagstiftningen är så snårig och svåröverskådlig att inte ens vi som jobbar med den finner den förutsägbar och genomskinlig. Och när besluten inte kan göras begripliga, då har vi ett demokratiskt problem.

Sync tycker det är tänkvärt och intressant att se det hela i ett större sammanhang. Slumpmässig hantering av planärenden och en trög byråkrati, det känner vi igen. Att det i så stor utsträckning påverkar stadsplanering och samhällsutveckling är både skrämmande och fantastiskt.

Sync funderar på andra övergivna planer. Vi i byggbranschen har flera om inte övergivna så i alla fall lite misshandlade eller bortprioriterade.

  • Tidplanen
  • Arbetsmiljöplanen
  • Projektplanen
  • Kontrollplanen
  • Planen på det goda bygget
  • Planen på att-göra-imorgon-istället (hann inte idag)

———–

Vemod och omöjliga förväntningar

Mats på Svensk Byggtjänst har startat helgunderhållning. Sync pausar från rekrytering av dagisbarn och ingenjörer och lägger in en vemodig eftertanke.

Jackson Brown är en gammal hjälte, han debuterade 1972 tror jag. Halva Sync var i London för ett par år sen för att gå på konsert. Jackson ensam med gitarrer och piano är magiskt. Jämnårig med Springsteen, men mer romantisk och vemodig. Här är hans exit song, den spelades sist på konserterna, The Load Out/Stay live 1978.

En text från låten Farther On som ligger nära hjärtat på mig när jag försummat min familj, misskött mitt jobb och bara ägnat mig åt navelskådning och helt fel saker:

“To those gentle ones my memory runs
To the laughter we shared at the meals
I filled their kitchens and living rooms
With my schemes and my broken wheels
It was never clear how far or near
The gates to my citadel lay
They were cutting from stone some dreams of their own
But they listened to mine anyway

I’m not sure what I’m trying to say
It could be I’ve lost my way
Though I keep a watch over the distance
Heaven’s no closer than it was yesterday
And the angels are older
They know not to wait up for the sun
They look over my shoulder
At the maps and the drawings of the journey I’ve begun”

Sync-kontoret – Helig mark för muslimer?

I lokalen Sync sitter i har det tidigare varit en moské. Nu är huset tömt och skall bli bostäder. Vi passade på att ha jorden bästa taklagsfest följt av en julfest värd att minnas (flera av oss gör faktiskt det). När jag berättade om lokalens tidigare användning för några besökare så sa Hans B på Arbetsmiljöverket med ett flin: – Från helig till ohelig mark, direkt. 

Moskén stängde i maj 2007 men fortfarande kommer det ibland försynta artiga män som frågar om moskén finns kvar. Några av dem har ödmjukt frågat om de får be inne i lokalen och vi har inte nekat någon. Efter en stund i stillhet så tackar de alltid för vänligheten och försvinner igen.

Det har liksom aldrig blivit läge för att fråga om varför de vill be just i denna lokalen. Är den helig för dem? Är den välsignad på något sätt? För oss är det en något sunkig kontorsmiljö som skall blåsas ur fullständigt så fort vi får klartecken. Var skall dessa män be någonstans då?

Vi får börja med religionskunskap på fikarasterna. Det kan bli roligt.

Min svåger kan spela gitarr – det kan inte jag

Jag har en svåger som är gitarrist. Han äger perverst många gitarrer och stränginstrument, han kan spela på allt. Han har en studio där han spelar in musik olika artister, han ingår i en massa olika band. Han har spelat in och kompat Daniel Lemma, Sofia Karlsson och Freddie Wadling (ni fattar, respekt).

Själv är jag projektledare i byggbranschen. Kul. Jättekul.

För ett par år sen så satt vi och åt lunch, svågern H, hans kompis K och jag. En bit in på lunchen, jag minns inte i vilket sammanhang, sa svågern att det är så skönt med folk som gör riktiga saker (han menade mig, då). Bygga hus och sånt är i detta fallet riktiga saker. Han tyckte att han själv och hans omgivning var pseudo-människor. OBS – Han sa detta med ett skratt. Hans omgivning består till stor del av musiker och artister, teaterfolk och konstnärer. Människor som bara producerar musik, historier och konstverk för att de roar dem, och som emellanåt kan vara en försörjning. De bygger ju inga hus förvisso, åtminstone inte så ofta.

Jag fick protestera, för jag i min tur avundas deras värld. Jag avundas den som kan spela ett instrument så bra som H. Snabbkommandon på en laptop blir liksom aldrig lika fräckt som ett gitarrsolo. Tyvärr. Jag charmas av dem som vågar leva det livet där inte avkastningskravet 10% på investerat belopp bestämmer motivet på tavlan du målar, du målar det motivet för att känner att du vill måla just det.

Jag kan emellanåt vara väldigt bra på det jag gör, men jag målar inte tavlor och jag spelar inte gitarr. Jag skriver protokoll och attesterar fakturor. Jag sitter vid kortändan på mötesbordet och frågar efter brandskyddsdokumentationen och arbetsmiljöplanen, för femtioelfte gången. Det närmaste jag kommer att spela teater, det är när vi i förväg bestämmer vem som skall vara goodguy/badguy i en förhandling.

Visst är det både märkligt och trösterikt att man uppskattar varandras sätt att leva. Man dissar sin egen vardag och ser fördelarna hos andras. När det blir tvärtom, det är väl då det blir problem i världen. Sync lovar nu att bli lite mer pseudo-konsult hädanefter, måla fler tavlor, ordna mer kalas, åka till Ghana och hälsa på Eddie och kanske rädda Planeten Jorden också.

Stadsplanering med hjälp av skärbrännare

Det är mer tur än skicklighet att Stadsteatern i Göteborg inte brann ner 1995, Lasse Smed hade bränt hål i en balk och skickat in lite smält stål i ventilationskanal full med damm. Spännande? Javisst.  Det var på det bygget jag lärde känna Lasse Smed, mannen utan bekymmer. Han tyckte inte det var så konstigt att bygga stora tunga smideskonstruktioner, baxa in dem, hissa upp dem i taket och svetsa fast dem. Vi andra som gnyr för att matkassarna är tunga får kanske fundera lite!

Fiskhamnen kunde stått i lågor 2003. Till och med Lasse Smed såg lite orolig ut när han såg hur fort polyuretanskum i kylrumsväggar brinner. Så här långt efteråt har ju pulsen gått ner och man kan ju fundera på vad som hänt om det fortsatt. Fiskhamnen i Göteborg består av några längor med svartbyggda lokaler där brandgränserna mellan verksamheterna består av gamla kartonger och luft. Där finns också emballageförråd fulla med cellplast och papper, tompallar i staplar under skärmtaken.

Oj, vad det kunde ha brunnit!

Tänk tanken – Lasse Smed kanske hade snabbat på ombyggnaden av Södra Älvstranden, och skickat Fiskhamnen till någon åker i Kungsbacka istället. Det kommer för övrigt inga båtar med fisk längre, fisken åker lastbil från Danmark, så Sync tycker att en åker utanför stan är en bra plats för nya Fiskhamnen.

Kulturhistoria anno 2050

Om vi nu skall rädda Planeten Jorden, då kanske vi (byggbranschen) får tänka lite större, t ex när det gäller tilläggsisolering av tak och fasader. Detaljplaner som hindrar exteriör förändring är säkert bra, av arkitektoniska och kulturhistoriska skäl. Men om Planeten Jorden kokar över lagom till 2050, Holland förvandlas till ett stort risfält och 300 miljoner indonesier behöver en ny kontinent, då vete fan om våra barnbarn står i led och hurrar för att det iallafall finns fina fasader bevarade från forntiden (alltså typ 1900-talets senare del).