– Du vet väl inte hur lite pengar jag har?

2004 hade jag egen firma och jobbade som inlånad platschef på om ombyggnad i Göteborg. Ett gammalt hus som varit kontor skulle återställas till bostäder. Vi hade platskontor och matsal i markplanet i en restauranglokal. En dag när vi satt ett gäng med kaffemuggarna, så kom det in en man. Mannen var alldeles uppenbart lite vid sidan om samhället, han hade en stor hund vid sin sida. Uteliggare och missbrukare var första intrycket. Men ändå inte, han såg ut som en vildmarksman, högrest och sävlig, en cool man.

Han frågade: – Kan man få köpa en rulle najtråd?


Som platschef och självutnämnd lustigkurre så svarade jag:
– Köpa najtråd? Så lite pengar finns väl inte?


Då får jag svaret: – Du vet väl inte hur lite pengar jag har?


Den kommentaren sitter borrad in i hjärnbarken. Han var glasklar och skojade inte, men inte heller förebrående. Han förklarade i en enda mening att jag faktiskt inte hade det minsta koll på hans verklighet.

Det originellaste originalet

Stig Ragnar Folke Ahlstedt Bernadotte Jr, det originellaste original jag träffat. Han presenterade sig alltid med hela namnet, och ett flin att Bernadotte Jr var taget.
Stig Ragnar var 63 år, sist jag träffade honom, 1992. Om han lever så är han förmodligen fortfarande 63 år, han såg ut som han varit 63 år ganska länge, redan då. Han såg precis ut som Hans Scheike, ni vet sektledaren med kvinnotycke, rufsigt grått hår, långt skägg. Han var själv väldigt nöjd med just den liknelsen.
Stig Ragnar hade visitkort med två kaniner, mitt i parningsakten, och med en text: ”Always ready for new business”. I hans ögon lyste tusen års erfarenhet av tokerier och upptåg, där fanns intelligens och gnista, men också en sorg för att kroppen hade börjat ge sig . Han var en gammal sjöman som mönstrat av, bodde i en husvagn på veckorna och hemma hos tanten på helgerna. Han var en rent överdjävlig yrkesman, han kunde mura, putsa, kakla, spackla. Hans händer var magiska när det sista lilla, bökiga, svåra, bortglömda fixandet måste till.
Första gången jag träffade honom så stod han och blandade flytspackel i en hink, han såg i ögonvrån mig (den nye arbetsledaren) och platschefen komma gående. Precis när vi går förbi sätter han fingret i flytspacklet, för det till munnen, smakar och säger – ”Nej, lite mer vatten skall det vara!” Respekt.
Det gott folk, det är showbiz, när den är som bäst.
(På begäran kan jag fortsätta med en mängd historier om Stig Ragnar, mer eller mindre sanna…)