Vem vill bo i en SUV?

Bilbranschen ska få miljarder för att utveckla miljöfordon (och begrava gamla dåliga affärer). Det verkar som finanskrisen kom lägligt, vi konsumenter som krävt att få åka SUV en längre tid nu verkar har ändrat inställning. Biltillverkarna har utan knot spottat ut energislukande bilar, större och tyngre, med ännu mer krockkuddar och monsterstereo med surround.
”Pimp my ride” liksom, fast direkt från fabrik.

Nu undrar jag om det kan komma en kris som kan få byggbranschen att sluta bygga SUV:ar för oss att bo och arbeta i? Vi bor på 40-50 m2/person och några av oss har en kontorsplats som tar 25m2, fast vi är jämt på språng. Vi får inte bygga ett hus utan hiss till andra våningen och vi måste bygga en parkeringsplats för varje ny lägenhet, även om den är i centralaste centrala stan där ingen kan bil ändå. Nästan ingen kan bygga hyresbostäder med lönsamhet. Vem är det som är för dyr? Snickaren kanske, eller är det projektledaren, nej det måste vara arkitekten?!

Det finns nog skäl att sänka arvodet för fler av oss, men det hjälper inte. Vi bygger för omständligt och komplicerat, för stort och lyxigt. Vi göder för många led i materialhanteringen, vi kör materialet på för många lastbilar, och vi kastar för mycket av det dyra materialet i sopcontainern p.g.a. dålig planering och sena ändringar.

Om jag vill bygga en Smartcar att bo i, så funkar inte det med BBR (Boverkets Byggregler), men det är helt ok med en SUV. Varför?

Annons

Det originellaste originalet

Stig Ragnar Folke Ahlstedt Bernadotte Jr, det originellaste original jag träffat. Han presenterade sig alltid med hela namnet, och ett flin att Bernadotte Jr var taget.
Stig Ragnar var 63 år, sist jag träffade honom, 1992. Om han lever så är han förmodligen fortfarande 63 år, han såg ut som han varit 63 år ganska länge, redan då. Han såg precis ut som Hans Scheike, ni vet sektledaren med kvinnotycke, rufsigt grått hår, långt skägg. Han var själv väldigt nöjd med just den liknelsen.
Stig Ragnar hade visitkort med två kaniner, mitt i parningsakten, och med en text: ”Always ready for new business”. I hans ögon lyste tusen års erfarenhet av tokerier och upptåg, där fanns intelligens och gnista, men också en sorg för att kroppen hade börjat ge sig . Han var en gammal sjöman som mönstrat av, bodde i en husvagn på veckorna och hemma hos tanten på helgerna. Han var en rent överdjävlig yrkesman, han kunde mura, putsa, kakla, spackla. Hans händer var magiska när det sista lilla, bökiga, svåra, bortglömda fixandet måste till.
Första gången jag träffade honom så stod han och blandade flytspackel i en hink, han såg i ögonvrån mig (den nye arbetsledaren) och platschefen komma gående. Precis när vi går förbi sätter han fingret i flytspacklet, för det till munnen, smakar och säger – ”Nej, lite mer vatten skall det vara!” Respekt.
Det gott folk, det är showbiz, när den är som bäst.
(På begäran kan jag fortsätta med en mängd historier om Stig Ragnar, mer eller mindre sanna…)