En liten historia om vad pengar är värda är aldrig fel. Detta utspelades sig runt 1995, jag var platschef på medelstora byggfirman. Vi byggde om ett daghem i Göteborg, verksamheten var igång så vi umgicks dagligen med personalen och barnen på plats.

En dag så kom en i personalen in till oss på bygget och frågade om vi hade någon som kunde svetsa. Jag svarade att vi nog inte hade det, men rörläggarn kan ju löda. Jag frågade vad det gällde. Då höll hon fram ett pepparkakshjärta modell större. Hon ville att vi skulle bygga om det till ett mindre hjärta. Problemet var att det stora hjärtat var för svårt att flytta från bänken till plåten. Pepparkakan gick sönder och barnen blev ledsna. Att köpa ett nytt mindre hjärta skulle kosta 20 kr, det fanns inte i budgeten för verksamheten. Jag vet inte vad som är mest sorgligt i historien, men ledsna barn klara inte vi tuffa byggare av.

VAd hade hänt om vi utfört arbetet på löpande räkning? Vid den här tiden så kostade rörläggarn 300 kr/tim + moms. Vi hade väl 10 % påslag så han kunde ägna totalt 2,91 minuter åt uppgiften om vi lämnat fast pris på 20 kr. Alla som jobbat med byggverksamhet vet att man inte gärna delar på en timma, så slutkostnad hade landat på 450-500 kr om arbetet gått utan strul.

Många gånger har jag funderat över pengar värde för olika människor och olika verksamheter. Dagispersonalen i exemplet är säkert i gott sällskap. De har inga marginaler, där finns ingen kassa för oförutsett. De får trolla med knäna för att hitta på saker som kan förgylla vardagen för våra barn. I byggbranschen bjuder vi gärna varandra på lunch, även om lunchpriset kan bli över 6-7 pepparkakshjärtan på ett bra ställe. Jag debiterar numera nästan 50 pepparkakshjärtan i timmen med moms.

Jag tycker absolut inte att vi skall sluta äta, en gemensam måltid är alltid ett bra sätt att umgås och hitta på bra saker. Men vi kanske skall vara lite ödmjuka och uppmärksamma på pengarnas värde för våra kunder, och för våra kunders kunder. Även dagisbarn räknas in i det sistnämnda.