Sanning och konke

Sync hade fest i julas, det var skojigt. Det var behövligt för hösten hade varit sorglig på många sätt. Våren har på sätt och vis varit lika bedrövlig men ändå lite ljusare, några har blivit arbetslösa, några har gått omkull, men i stort rullar det ändå. Det var snart ett halvår sedan kalaset, men den festen har uppenbarligen satt sina spår. Jag blev påmind om detta två gånger om i veckan som gick. 

Först var det officiellt besked om kärlek. Betongpumpchefen gick hem från festen tillsammans en mina gamla tjejkompisar, och i veckan så outade de det som några av oss redan visste – de var officiellt ett par. Intressant fenomen att själva kungörelsen sker vi Facebook där man först får veta att det har en relation, för att nästan direkt få ny information att nu minsann också är ett par. Det gör ju oss skvallertanter arbetslösa – jag vet inte om jag gillar Facebook än.

Andra kopplingen till julmyset var när jag träffade målarbasen häromdagen. Det var egentligen inget roligt sammanhang, vi har en gemensam kund med svåra ekonomiska problem, men det stoppade inte den glade mannen från en fin historia. Målarn är väl sextio fyllda och hade nog tänkt lämna över till någon för ett tag sen, men jag tror att han hör till den sortens chef/ägare som ändå känner att han vill åka ner till firman halv sju varje dag. Förmodligen så sitter han där igenom denna lågkonjunkturen också, bara för att se till att det flyter.

Hursomhelst – han berättade att han i taxin hem från julkalaset åkte med en utländsk kvinna i sextioårsåldern, förmodligen driftig och duktig med egen rörelse. De satt och pratade om allt och inget, målarn berättade att han ägde en målarfirma med 40 anställda. Då utbrister hon ett stort grattis. Målarn försöker rätta till – ”Vet du inte att det är lågkonjunktur? Allting går åt helvete just nu”.

Taxichauffören hade svar på tal – ”ROT-bidraget, det är ju fantastiskt! Titta här, det står hus i långa rader!”. Taxin körde just igenom kvarteren hemma hos målarn, och allt han såg var villor och grannar. Taxichauffören så ett ROT-bidrag i varje kåk, åkte man förbi femtio hus så var det bidrag för 5 miljoner. Just waiting to happen, liksom.

Målarn blev så inspirerad av detta att han tryckte upp lite flygblad, och simsalabim, man fick bra med utfall och räddade arbetsbeläggningen över vintern.

Så är inte det fantastiskt – en taxichaffis, en kvinna med utländsk bakgrund och säkerligen inte den som haft det lättast av oss, hon ser det självklara som en rutinerad och klok företagare, svensk vit man, inte kopplar. Målarn fick energi och vi övriga fick något att tänka på.

Sync sätter nu igång planering för nästa fest – vi behöver mer kärlek och schyssta taxichaffisar som talar om hur vi går vidare. Håll utkik här!

Den blinde, den elake och den dumme – i en och samma person

Varning för lång text. Men det är ju långhelg, så va fan.

Som inhyrd platschef skulle jag bygga ett hus mitt i centrala Göteborg 1999. Projektledaren var en något åldrad man med en ännu äldre inställning till saker och ting. Han fick alla protokoll förstorade till A3, sen läste han dem med hjälp av förstoringsglas.

Det var en delad entreprenad och en markfirma hade pålat och gjutit pålplintar och skyddsbetong, snyggt och prydligt. När arbetsledaren Kenny kommer med ett pålningsprotokoll, inmätta koordinater och avvikelser, så säger gubbdj-ln (flåt, projektledaren): ”Man ju inte se om pålarna står rätt. Jag vill se att de hamnar under väggarna.” Kenny försökte förklara att han pålat enligt den ritning som projektledarens konstruktör upprättat, och fått avvikelser och korrigeringar godkända av densamme. Det slutade med att Kennys gubbar fick bila fram plintarna så att den nästan blinde gubben kunde se att de fanns. Han kunde ju omöjligt avgöra om de stod i närheten av någon bärande vägg, men det tror jag inte han själv begrep.

Lite senare påtalade jag att intilliggande stengrunder inkräktade på den konstruktion vi skulle bygga, och jag ville veta hur vårt jobb skulle utföras (utförandeentreprenad AB92, ljuva tider!). Projektledaren hade anställt en ung tjej som kontrollant, hon var helt ny ute på bygge men skärpt och duktig. Jag jagade henne för att få besked om inkräktandet. Hon återkom och frågade vad vi behövde för besked. Enkelt, sa jag, en ny ritning som tar hänsyn till problemet. Hon återkom igen, denna gång i lågmält förtroende, med en fråga om hur man kunde lösa problemet. Jag föreslog en inmätning och ett mail till konstruktören, sen kan han fixa resten. Enkelt. Ring den killen ni anlitat förut, han fixar inmätningen på några timmar, sa jag.
Detta sved förmodligen i skinnet på den gamle projektledaren, det var ju inte roligt att gå till beställaren med extratimmar på projektering, den hade varit dyr nog ändå. Så kontrollanten ringer till mig: ”L… (gubben) vill att ni sätter upp profiler och snören, så kan vi loda fram måtten.”

Kanske är den stunden den dråpligaste av allt jag upplevt på ett bygge. I novemberdis, 5 meter under gatunivån i ett lerhål, i 15 sekundmeter så skulle det blinda fanskapet stående på en trappstege själv loda ner linjen på stenblocken! Och märka ut samma linje med sprejfärg? Träffsäkerhet inom ±0,5 m, kanske. Samma gubbdj-l som underkänt Kennys pålprokoll, alltså. Kenny och jag tittade på varandra, tittade på skospetsarna, vi tittade upp i himlen och ner i marken. Hade någon av oss flinat det minsta, hade vi skrattat hela vägen till skiljenämnden.

Den här mannen som varit projektledare i närmare hundra år borde ju legat på medelhavsö och njutit av solen, tycker jag. Han var ett gott exempel på när tekniken sprungit ikapp och förbi, han låg 20 år efter. Han använde sin position till att cementera sina gamla  tankebanor och kväsa dem som försökte tänka annorlunda. Han sparade inga pengar till projektet heller.

Egentligen borde berättelsen vara slut här, men…

Dagen efter så kommer en ritning på posten till bygget och med kopia även till projektledaren. Den var från mätfirman som projektledaren anlitat tidigare. Denna gång hade jag anlitat samma kille för att sätta ut linjerna på profilerna. Vi hade passat på att mäta in några stenar när instrumentet ändå stod uppställt, så den kostnad som gubben tänkt sig spara gick ju åt ändå. Stenblocken var nu snyggt inritade med exakta mått på hur mycket de inkräktade på tänkt konstruktion.

Digital seger:)