Rymdvarelser på besök – fy fan vad pinsamt det kommer att bli

Fick en tanke (igen) – Tänk om det kom rymdvarelser på besök! Skulle det bli som det kan bli i en del hem? Skulle vi få samma panik över Planeten jorden som vi kan få för vardagsstöket med odiskad disk och damm under sängen? Vem har inte gjort en 2-minuters raketstädning, skickat in pizzakartongerna i en garderob, sparkat gårdagens tidning längre in under soffan och ställt soppåsen på balkongen?

Var skall vi på Planeten Jorden i så fall göra av våra dåliga samveten om det kommer främmat? Tänk om det landar ett tefat med coola aliens som kliver ur, håller för näsan lite i smyg och artigt säger – Oh, vad fint ni har det! (sådär lite lagom ansträngt)

Storfrämmat från en annan planet – då vill Planeten Jorden visa sin bästa sida.

Men hur ska vi då förklara att atmosfären är lite paj? Vi vet och skall fixa det, men vi har haft det körigt och mycket sista tiden och det har liksom inte blivit läge. Typ. Det är ju inte så att vi bryr oss men ja vi skall fixa det. Snart.

Tänk om de ser att miljarder människor lever under svältgränsen, vi måste säga att vi har mat så det räcker det har bara varit lite strul med distributionen. Det löser vi på ett kick. Självklart. Egentligen. Bergis. Hedersord.

Skall vi visa upp byggbranschen så verkar det ju naturligt att Sync får guida lite. Sync har god erfarenhet av att förklara egendomliga saker för nykomlingar. Om de frågar om tätskikt i badrum,  enstegstätade fasader eller lösvirkeshus i ösregn? då sitter jag redan på nästa rymdraket på väg härifrån. Promise.

Gratis skruvdragare – för bara 5 000 kr

Alla har sett de löjliga kampanjerna där en mobiltelefon kostar en krona. Alla vet att det är bluff. Alla vet att de får betala för telefonen, förr eller senare. Alla platschefer i byggbranschen vet att skruvdragare kostar pengar, det vet nog nästan alla människor. Många platschefer i byggbranschen har fått gratis skruvdragare, men fått köpa dyra skruv i stället.

Så var det när jag jobbade på det stora byggbolaget för ganska länge sen. Kanske är det så nu med. Vi fick inte köpa maskiner till arbetsplatsen, det skulle hyras från företagets förråd. Eftersom vi samfällt tyckte att det stora byggbolagets förråd var alldeles för dyrt och funkade uselt så köpte vi 10 000 gipsskruv dyrt och fick en Fein-skruvdragare på köpet. Så alla blev nöjda – platschefen som fick nya skruvdragare, förrådet som slappa griniga kunder och säljaren som sålde skamligt dyra skruv, förstås. Hade man riktig tur så gick jobbet på löpande räkning, då kunde man ju dessutom debitera kunden och dunka på ett arvode på 12 %.

Jag har varit inne på det spåret förut – stora organisationer missar fördelen med sin storlek på grund av småaktigheter. Jag minns ett divisionsmöte med alla tjänstemännen i västra Sverige, med andra ord några hundra. Det var en upprörd diskussion om det där djävla förrådet, hur dåligt det funkade och hur dyrt det var. Högsta cheferna försvarade det hela. Jag som ung novis och gediget naiv kunde inte fatta problemet med höga interna kostnader – pengarna stannade ju inom företaget. Jag begrep inte då platschefernas inställning, det gör jag lite mer nu.

Ungefär i den vevan fick jag förflyttning till en arbetsplats där jag skulle arbetsleda ett markjobb på ett större kontorsbygge. När asfaltering skulle börja så instruerade min AC mig på sitt finstämda sätt:

– Du skall ha varenda djävla viktlapp, från varenda djävla asfaltslass. Du får inte släppa in en djävla lastbil här utan att ha koll på vad som ligger på flaket.

– Men är det så farligt? Vi jobbar ju på samma firma? frågar jag då (naiv, som sagt).

– Du, det är de värsta djävla svin man kan ha att göra med!

Jaha. Nu vet man det. Den egna asfaltsavdelningen hamnar längre ner i helvetet än hustrumisshandlare, rasister och fotbollshuliganer. Utrycket ”Interna samarbetsproblem” beskriver bara toppen på ett isberg. Det kan ha blivit bättre, men jag har mina misstankar att det faktiskt är samma djävla skit fortfarande.