Based on a true story.
Gjorde ju ett nummer av bakre majoriteten häromdagen. Idag blir det en variant på det temat. Den griniga majoriteten på bygget består av en person. Han är tveklöst duktig hantverkare, han har en bra blick för sammanhang och en god förmåga att uttrycka sig. Han är dessutom missnöjd i allmänhet och grinig på platschefer och annat korkat folk i synnerhet. Livsfarligt.
Livsfarligt för en byggarbetsplats som behöver fungera. Just den här mannen har en stort inflytande på sin omgivning, yngre killar som hör honom och tar över hans åsikter och tonfall. När ynglingarna gnäller så är det egentligen överste gnällspikens ord som kommer ut i oredigerad form.
Gnällpellen är som den grinige gamle gubben i historien, han som när väckarklockan ringde sa:
– Jaha, så var den här jävla dagen också förstörd.
Det framgår inte varför han är missnöjd. Han har fog för att säga att arbetsplatsen är dåligt organiserad, projekteringen undermålig och framförhållningen genomusel. Men ändå, vad är nytt, liksom? De problemen har han ju levt med länge, och han har varit högljutt grinig lika länge. Om det är bekymmer hemma eller svår barndom som är förklaringen vet vi inte heller, för han är en av dem som skall finnas tillhands mellan sju och fyra men i övrigt hålla sig till sitt.
Det finns ett gäng gubbar på samma bygge som inte är griniga. De kan vara både frustrerade och arga när det strular för mycket, skillnaden är att deras grundinställning är positiv. Varje dag startar med en förhoppning om att det skall bli bra.
Jag tror att om man lyckas omvända gnällspiken, få honom att förstå helheten och ge honom en chans att förbättra åtminstone den del han kan påverka så skulle han kunna vara en enorm tillgång. Det är värt ett försök.
När man sen provat det och konstaterat att det inte funkat så skall han väck från bygget. Helst innan dan är slut.
Sync Blog 
Viktiga reflektioner/problem du tar upp!
Precis som du skriver: ”Vad är nytt?”. Jag skulle vilja fråga: ”Varför händer då inget?”
Som individ (ledare eller övriga anställda) kan du VÄLJA att ge upp, trubbas av för att överleva vardagen och lägga din överskottsenergi på familj, fritid, svartjobb eller vad du nu vill (=självbevarelsedrift!) ELLER så kan du VÄLJA att gnälla och försöka påverka (stånga dig blodig). Inte särskilt hälsosamt för den enskilde men desto gynnsammare för omvärlden(!) utan engagerade gnällspikar hade utvecklingen stannat av!
Glöm framförallt inte att Gnällspiken ÄR en engagerad och MOTIVERAD person som vill att saker och ting skall fungera bättre – och som dessutom ofta SER helheten och just därför bli han/hon mycket obekväm. Gnällspiken blir extra gnällig (frustrerad) över att ingen tar honom/henne på allvar – ingen lyssnar!
Gnällspikar behöver lära sig att välja sina ”strider” och påverka arbetsplatsen genom att OCKSÅ påvisa det som faktiskt är positivt i organisationen.
Om ledningen å andra sidan INTE tar tillvara på gnällspikarnas engagemang och istället premierar alla zombies – som vi har desto fler av(!) – så stannar utvecklingen och gnällspikarna får RÄTT i sak!
Ta därför bättre tillvara på gnällspikarna – de växer inte på trä´n, men när de ”dyker upp” så kan dom dra ner stämningen och effektiviteten på hela arbetsplatsen. Gnällspikar både avsöndrar och tar energi – en utmaning OCH EN TILLGÅNG för riktiga ledare alltså!
Jo, i det här fallet är det det en duktig person. Men han har fått otaliga chanser att ta ett större ansvar. Mycket av det han klagar på skulle han själv kunna lösa om han ville, men istället fastnar det i någon slags diskussion om vad alla andra borde gjort, borde göra och hur dumt allting är omkring honom.
Självklart – alla skall få chansen, här finns det potential. Men det finns en gräns för hur långt det får gå. När det känns i magen att den gränsen är nådd, så skall han bort. Bort bort bort.
Hm jag har funderat på det här sedan igår. Kanske det är läget att befordra honom till arbetsledare? Eller har han redan fått den chansen?
Kanske det är läge att rent sätta sig ner, öga mot öga och tala klarspråk? Om inte det också redan är gjort. Kanske det till och med kan vara värt att ta in en konsult till hjälp. Någon som är neutral, eller så neutral man kan vara. Ett tips är att kika in på http://www.ledarskapscentrum.se där finns jätteduktiga killar och tjejer som vi har och kommer att ha (förhoppningsvis) mycket god hjälp av.
Till sist, ibland är det ju faktiskt exakt som du säger. Nog är nog och då känslan av att det måste ske ett avslut är tydligt så är det ju som det är.
Byggblasket: Klokt skrivet. Nästan som om jag själv skulle ha suttit bakom pennan 😉
Tack tack! Jag lär mig… långsamt. Det gäller att reflektera, men det där är aldrig lätt att komma med en enkel lösning. Precis som Sync skriver kan det vara olika personers grundläggande livssyn som spelar roll – men till syvene och sit är det ju alltid samspelet mellan de olika personerna på en arbetsplats som avgör – int enbart den enskildes förutsättningar.
Jag testade själv en gång att ge den besvärlige en massa uppgifter och uppdrag baserade på sådant han själv tjatat mycket om – bl a personalfestande och annat kul. Han fick ansvaret att kolla upp, boka osv – vad hände: I detta fall blev vederbörande smickrad och tyst…
Han tog lite taffat tag i uppgifterna men tröttnade snart. Det blev inget annat resultat än att han slutade att gnälla över allt. Personlfesten ordnae jag… Helt omvänd blev han inte heller men det verkade som om han därefter faktiskt valde ”sina strider” lite bättre. Och framförallt framförde han sina synpunkter på ett lugnare sätt – kanske för att han blev tagen på allvar – sedd som person? Jag vet inte?
Han förblev naturligtvis sig själv – och det var ju en del av hans charm! Han var inte illa omtyckt – bara lite ”besvärlig” innan han hittat en plats och kommunikationsform som passade honom. Det gällde att fråga honom mer om vilka förslag till arbetsgång han hade och ofta var dessa fullt genomförbara. Han bar glad och engagerad liksom alla hans kompisar på arbetsplatsen. De blev lugnare av att han var nöjd!