Detta är byggbranschens hopp, Berra (det rör sig i ankdammen)

Jag visar upp byggbranschen för min kompis Berra. Vänligen håll ut. Det här blir väl typ del 6 av kanske hundra sådär.

Det började så här. och fortsatte framåt… (?)

——

Per-Ingmar Persson på Veidekke skickar en passning till Fredrik på Byggvärlden och slänger dessutom en fråga rätt ut ut i luften för alla att fånga. HUR? (han har läst det här, helt klart)

Han utelämnar ingen när han skriver:  ”Byggforskare och mästertyckare, branschfolk och icke branschfolk. Inser ni vilken revolution det skulle innebära för branschen om vi kunde hitta det viktiga svaret på ”Hur?”. ”

Jag gillar slutklämmen: ”Jag tror att vi byggare äger frågan i mycket stor utsträckning själva. Att skylla på myndigheter och regler, tror jag bara är en dålig ursäkt”

Så frågan var alltså – Hur?

—–

Extramaterial – Syncs självinsiktkontrollplan

Byggforskare 50% helt obetald och totalt planlös, men ändå
Mästertyckare 105% Yes, thats me
Branschfolk 100% Svårt att neka till det
Icke branschfolk 10% Det händer att jag är helt vanlig Berrakund…
Summa 265% (Det behövs 262% för att byggblogga, bara så ni vet!)
Annonser

Detta är tyvärr också byggbranschen, Berra (du har rätt)

Håhåjaja – del 4 (av ungefär hundra…)

——

Erik skriver på byggbloggarna om Berra och Berras vänner. Tråkigt men sant.

Sync har ju gjort en djupdykning i det här med att jobba för privatkunder.

Kan kanske vara skäl att lyfta fram det igen.

Och igen.

Och igen.

Och igen.

Och igen.

—-

Puh! Det är jobbigt att vara så redig…

——

Detta är ett byggprojekt, Berra (av många)

Förlåt, men jag har börjat något utan ha koll på vad det skall bli. Det började så här.

Del 3 (av 100?)

——

Prolog.

En bekant till Sync köpte en villa i höstas. Sync fick ett uppdrag att rodda en ombyggnad. Det var inflyttning för en vecka sen.  Jag tänkte Berra kunde få en glimt in bakom kulisserna.

Uppdraget var att blåsa ur en villa och göra nytt på två månader. Inte renovera egentligen för huset var inte på något sätt dåligt, tvärtom. Ett kvalitetshus från 1974 som det i princip inte ändrats på någon gång. Det var helt enkelt en Total Makeover från sjuttiotalet till 2010.

Tidplanen var egentligen mot bättre vetande. Det var ganska omfattande aktiviteter och många inblandade som skulle samsas på en begränsad yta och på väldigt kort tid. Vi hade ungefär sex veckor förberedelse innan byggstart och mitt budskap till kunden var övertydligt
– Visst, två månader är ok, men då skall allt vara bestämt när vi börjar och inget velande på vägen!

Allt var bestämt när vi började på plats. I stort sett. En del val av badrumsutrustning återstod, det störde inte framfarten och klämdes fram när det verkligen behövdes.

——

Byggstart den första december.

Vi visste att vi kunde stöta på överraskningar när vi rev ut det gamla, det kan finnas asbest och annat otrevligt i vilket hus som helst från den tiden. Lyckligt nog var det inte så.

Däremot uppstod ett annat fel som kunde blivit överjävligt besvärligt. Riningen stämde inte. Skorsten var mycket större än arkitekten hade på ritning, och köksfirman hade ritat på det underlaget, beställt och producerat ett kök som inte fick plats. Den typen av fel som kan sänka ett projekt och kosta hundratusentals kronor. Märkligt nog gick det att helt ändra planlösning med samma köksuppställning och faktiskt få en lika bra eller bättre lösning. Det var inget annat än tur. För Sync, arkitekten och köksleverantören. Och för kunden med.

Sammantaget en ganska liten dos av oförutsett.

——

Så sista veckan i januari, då. Ett crescendo grandissimo.

En ganska massiv insats. När jag och kollegan var ute en sväng och tittade på plats så fanns det nio byggbilar på villagatan. Kanske så var det tolv man som jobbade samtidigt i huset och dessutom ett par städare som börjat förbereda sin del.

Köksmontören fick vinterkräksjukan. Det blev närapå hårda ord men han löste det med en kollega som täckte upp. Allt i ordning i sista stund.

Badrumskillen gick upp i rök. Duschdörren saknades. Han jagades fram idag och fick sorgset avslöja att han skilt sig i måndags. Hemmet splittat i två delar, barnen fördelade . Han fick ta hand om tjejerna. Duschdörren saknades fortfarande. Svårt att skälla i det läget.

Ventkillens var magsjuk och borta måndag till onsdag, sen dog hans svärfar på torsdagen. Fläktarna kom inte igång och en av mina bästa vänner sjönk ihop och grät på bygget.

Målarna – stackarna – var av bästa märke. Effektiva, duktiga och befogat griniga av att behöva dela 120 m2 med samtliga yrkesgrupper samtidigt som de skall lämna bästa finish efter sig.

Elektrikern som alltid utan undantag måste vara sist på plats hade en än mer otacksam uppgift. Det blev efter midnatt sista dagen och då hanns ändå inte allt med. Det gick några dagar till innan fläktarna snurrade och värmen fick full effekt.

På grund av sena beslut och velig beställning (Sync?) så skulle Glasmästarn montera ett stort glasparti sista dagen, samtidigt som alla gjorde sin slutfinish. Städarna var redan på plats. Så fredag morgon – samtidigt som slutstädning pågår! – så river vi upp ett stort hål i ytterväggen mitt i smällkalla vintern. Det kändes sådär men blev väldigt bra!

——

Nåväl. Dags för eftertanke.

Om detta inte dryper alltför mycket av självgodhet och  skryt så hoppas och tror jag att detta är ett gott exempel på att det kan gå bra också. Vi har klarat av detta utan hårda ord, inga hot om tingsrätt, alla inblandade talar fortfarande med varandra och kommer fortsätta träffas i nya projekt.

Att det dessutom passerade fyra månader av livet under tiden för alla visade sig med ett förlorat körkort, en ledsam skilsmässa och en bortgången älskad svärfar. Det ger lite perspektiv på väsentligheterna.

Kunden ändrade sig nästan inget alls under byggets gång, blev lite besviken på några saker, blev väldigt nöjd med mycket annat och kommer ringa samma gubbar igen. Och igen. Och igen.

Tror jag.

Vi har ju inte gått igenom ekonomin än 🙂