Som sagt, jag har börjat något igen utan ha koll på vad det skall bli eller vart det egentligen leder, det något om att övertyga Berrra men nu vet jag inte längre.
Det började i alla fall så här.
Del 9 (av 100? Blir jag klar i mars?)
——
Det hände sig 2003 att en bekant i branschen ringde.
Det gällde en lokal i fiskhamnen som lite hastigt hade bytt innehavare. Vi hade suttit med den förre innehavaren och prata under flera månader om vad han kunde göra med den och vad det kunde tänkas kosta. Men han kom aldrig till skott, istället sålde han kontraktet.
En annan fiskhandlare tog vid, där var man inte lika eftertänksam och det skulle gå fort. Fort, fort, fort. Det skulle vara klart innan julruschen. Och det var redan augusti. I praktiken tre månader på ett ganska omfattande bygge. Det kändes fel i magen.
Jag hade min lilla byggfirma och var underentreprenör åt en totalentreprenör som egentligen inte brukade ta hela byggen, man byggde normalt sett bara kylrum. Så min del var dels att göra mark- och betongarbeten, dels att platschefa över min beställare. Tänk så jävla korkat man ställa till det för sig!
(Synd att skiten inte brann ner när det var så nära!)
Nåväl – genetiskt felkodad som jag är och ständigt naiv så tyckte jag det var å ena sidan inspirerande och andra sidan fel. Jag frågade min beställare (TE) om fiskhandlaren verkligen visste vad han gav sig in på. Jag tänkte på allt det där man skall göra i lugn och ro innan man börjar bygga, alla beslut och ändringar som skall göras innan det kostar pengar. Han (TE) fnös och tyckte att fiskmånglarn minsann var vuxen nog att fatta lite själv.
Fiskhandlarn visade sig vara en lika god kålsupare han. Avsiktliga missförstånd och elakt spel. Ändå är det han jag trivs bäst med i efterhand.
Det blev kaos nästan direkt som bygget startade – ändringar, missförstånd och oklarheter som rullade upp nästintill dagligen. Tidplanen höll inte förstås, det blev december innan frysen kunde användas och lokalerna faktiskt tas i bruk.
Fiskhandlarn och TE pratade inte snällt med varandra längre så dags. Fem år senare så var det fortfarande inte utrett och klart, ekonomin var inte reglerad. Det rörde sig bara om en halvmiljon så det var lite för lite att dra till tingsrätten.
(Tumregel – inte under en halv miljon:( )
Tyvärr borde del av de pengarna varit mina julklappspengar i typ 15 år. Livet är hårt.
——-
Analys på det då?
Jag skulle naturligtvis backat ur direkt. Jag skulle litat på magkänslan. Det blev ett praktfiasko. Projektet hade knappast någon vinnare, alla var missnöjda och kände sig lurade. Alla.
Dessutom sitter det i en lång lång tid efteråt. Surt.
——
Det här bekräftar ju en del av Berras resonemang, tyvärr. Surt, det med.
——