Jag startade veckan med en plan på att lufta funderingar kring ackordslöner. Det gick så där, det kantrade över till ett mer tungt ämne – arbetsplatsolyckor.

Läste i våras om någon som inte accepterar dödsolyckorna. Andra vill införa en nollvision. Inga olyckor. Det är ju bra. Men samtidigt har lite svårt för resonemanget. Alltså jag har nollvision för arbetsplatsolyckor, tro inget annat. Jag kan utöka det till att  jag har nollvision mot trafikolyckor, hungersnöd och svält plus dåliga diktatorer. Tyvärr har jag och min cyniska klon ganska svårt för nollvisioner.

Kan man alls ha en nollvision när det finns risker?

Det ligger på något sätt i sakens natur att risken för olyckor är större i byggbranschen. Ta till exempel den man som körde en borrigg (tung som en medelstor grävmaskin) i Stockhom, av någon anledning välte den över honom och han klämdes ihjäl. Det tyngsta maskinerna en lärare kommer i kontakt med är väl kopieringsmaskin eller möjligen en kaffeautomat (om det är en friskola).

Det fallet som togs upp Expressen häromdan, det när ett preabtrapphus rasade och Chrisse, 26 år, dog är ett annat exempel. Få yrkesgrupper utsätts för den faran att hamna underst i en hög med betongblock. Journalister togs ju också upp som exempel i Expressens jämförelse. Man menar att det hade blivit stor uppståndelse om det skett abetsmiljörelaterade dödsolyckor på tidningsredaktioner runt om i Sverige. Oräknat de murvlar som söker sig till krisskådeplatser och katastrofområden så är nog arbetsmiljöproblemen begränsade till överdosering av Twitter och helt vanliga utbränningssymptom. Tror jag.

Så det handlar om att se riskerna. Och riskhantering.

Riskhanteringen skall vi sköta i vår Bas-P (byggarbetsmiljösamordning i projektering) och vår Bas-U (byggarbetsmiljösamordning i utförandet). Verktygen vi använder är kontrollplaner, arbetsmiljöplan och skyddsronder. Verktygen vårdas och utvecklas i ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Vi försöker hitta risker och hitta sätt att eliminera dem. Vi lyckas inte allt.

Tyvärr räcker inte det.

Ta olyckan i Göteborgs Hamn nyligen, där en odetonerad sprängladdning plötsligt fick liv och svårt skadade en person och riskerade livet på många fler. Om man inte ”accepterar” en sån olycka så är väl följden att man inte kan spränga något mer? Nånsin. Vi får helt enkelt sluta stoppa ner dynamit i borrade hål. Vi får knäcka berget på ett annat mer riskfritt sätt. Notera gärna att så kallade dolor tydligen inte är helt ovanliga, det händer alltså ibland men då går det oftast bra, typ.

Man kan fortsätt rada upp typ av olyckor. Fall från hög höjd, ras där människor blir klämda, olyckor med tunga maskiner, sprängningar som går fel, olyckor i trafiken vid vägbyggen. Så länge vi utför sådant som kan gå fel så kommer något ibland att gå fel. Murphys lag gäller – för eller senare. Cyniskt?

Om man i stället formulerar det – Jag accepterar inte att någon utför ett arbete där det på något sätt finns risk för en olycka med dödlig utgång – funkar det?

Nähe, inte det. Och vi måste fortsätta med byggverksamheten i Sverige? Det vi kan göra då är att fortsätta att försöka bli bättre. Bra förslag mottages tacksamt.

—–

Jag är inte helt sällan förvånad att det egentligen inte händer mer elände på byggena än vad det faktiskt gör. Alldeles nyligen var jag inblandad i slutfinishen på ett bygge där det blev enormt personalintensivt. Det var fler parallella aktiviteter än vad som var vettigt, men slutdatum närmade sig och ansträngningen blev tuffare allteftersom. Efter bygget var klart så fick vi klapp på axeln och beröm för att det faktiskt blev klart i tid. Kommentaren följdes dessutom av ”…och utan att det hände några olyckor!”
Det var helt klart inte frukten av ett väl utfört arbetsmiljöarbete, snarare tur och bra gubbar på plats.

Jag tror att den största orsaken till att inte varje dag slutar i kaos och tragedi är att det finns en rejäl dos sunt förnuft på våra byggarbetsplatser. Det är ingen tröst för de anhöriga till de förolyckade, jag vet.

—–

(Artikeln i GT/Expressen + Byggvärlden om olyckan med Chrisse)