Acceptans för nollvision

Jag startade veckan med en plan på att lufta funderingar kring ackordslöner. Det gick så där, det kantrade över till ett mer tungt ämne – arbetsplatsolyckor.

Läste i våras om någon som inte accepterar dödsolyckorna. Andra vill införa en nollvision. Inga olyckor. Det är ju bra. Men samtidigt har lite svårt för resonemanget. Alltså jag har nollvision för arbetsplatsolyckor, tro inget annat. Jag kan utöka det till att  jag har nollvision mot trafikolyckor, hungersnöd och svält plus dåliga diktatorer. Tyvärr har jag och min cyniska klon ganska svårt för nollvisioner.

Kan man alls ha en nollvision när det finns risker?

Det ligger på något sätt i sakens natur att risken för olyckor är större i byggbranschen. Ta till exempel den man som körde en borrigg (tung som en medelstor grävmaskin) i Stockhom, av någon anledning välte den över honom och han klämdes ihjäl. Det tyngsta maskinerna en lärare kommer i kontakt med är väl kopieringsmaskin eller möjligen en kaffeautomat (om det är en friskola).

Det fallet som togs upp Expressen häromdan, det när ett preabtrapphus rasade och Chrisse, 26 år, dog är ett annat exempel. Få yrkesgrupper utsätts för den faran att hamna underst i en hög med betongblock. Journalister togs ju också upp som exempel i Expressens jämförelse. Man menar att det hade blivit stor uppståndelse om det skett abetsmiljörelaterade dödsolyckor på tidningsredaktioner runt om i Sverige. Oräknat de murvlar som söker sig till krisskådeplatser och katastrofområden så är nog arbetsmiljöproblemen begränsade till överdosering av Twitter och helt vanliga utbränningssymptom. Tror jag.

Så det handlar om att se riskerna. Och riskhantering.

Riskhanteringen skall vi sköta i vår Bas-P (byggarbetsmiljösamordning i projektering) och vår Bas-U (byggarbetsmiljösamordning i utförandet). Verktygen vi använder är kontrollplaner, arbetsmiljöplan och skyddsronder. Verktygen vårdas och utvecklas i ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Vi försöker hitta risker och hitta sätt att eliminera dem. Vi lyckas inte allt.

Tyvärr räcker inte det.

Ta olyckan i Göteborgs Hamn nyligen, där en odetonerad sprängladdning plötsligt fick liv och svårt skadade en person och riskerade livet på många fler. Om man inte ”accepterar” en sån olycka så är väl följden att man inte kan spränga något mer? Nånsin. Vi får helt enkelt sluta stoppa ner dynamit i borrade hål. Vi får knäcka berget på ett annat mer riskfritt sätt. Notera gärna att så kallade dolor tydligen inte är helt ovanliga, det händer alltså ibland men då går det oftast bra, typ.

Man kan fortsätt rada upp typ av olyckor. Fall från hög höjd, ras där människor blir klämda, olyckor med tunga maskiner, sprängningar som går fel, olyckor i trafiken vid vägbyggen. Så länge vi utför sådant som kan gå fel så kommer något ibland att gå fel. Murphys lag gäller – för eller senare. Cyniskt?

Om man i stället formulerar det – Jag accepterar inte att någon utför ett arbete där det på något sätt finns risk för en olycka med dödlig utgång – funkar det?

Nähe, inte det. Och vi måste fortsätta med byggverksamheten i Sverige? Det vi kan göra då är att fortsätta att försöka bli bättre. Bra förslag mottages tacksamt.

—–

Jag är inte helt sällan förvånad att det egentligen inte händer mer elände på byggena än vad det faktiskt gör. Alldeles nyligen var jag inblandad i slutfinishen på ett bygge där det blev enormt personalintensivt. Det var fler parallella aktiviteter än vad som var vettigt, men slutdatum närmade sig och ansträngningen blev tuffare allteftersom. Efter bygget var klart så fick vi klapp på axeln och beröm för att det faktiskt blev klart i tid. Kommentaren följdes dessutom av ”…och utan att det hände några olyckor!
Det var helt klart inte frukten av ett väl utfört arbetsmiljöarbete, snarare tur och bra gubbar på plats.

Jag tror att den största orsaken till att inte varje dag slutar i kaos och tragedi är att det finns en rejäl dos sunt förnuft på våra byggarbetsplatser. Det är ingen tröst för de anhöriga till de förolyckade, jag vet.

—–

(Artikeln i GT/Expressen + Byggvärlden om olyckan med Chrisse)

Fokus på noll

Noll döda i byggbranschen. Det är visionen. Gärna noll skadade också.

Tidningen Fokus har en artikel som inspirerar till den tanken. Det handlar om landets trafiksäkerhetschef Claes Tingvall som är pappa till nollvisionen. Riktigt bra läsning om en imponerande person.

Han får ett SMS för varje dödsolycka som händer. Hans gäng utredar allt, varje gång.

– Vi ser varje olycka som en kedja. En sak leder alltid till en annan och så vidare, fram till just den sekund där två bilar kolliderar eller någon kör mot ett träd. Vi försöker hitta en punkt i den kedjan som kan brytas.

Poliser frågas ut, bärgningspersonal intervjuas, vägar ska mätas och vittnen ska vittna.

De har ett uttryck för det i Borlänge: de möblerar om i olyckan. Vad hade kunnat vara annorlunda?

—–

Jag vet inte hur väl byggbranschen följer upp olyckorna som händer. Vissa av dem blir uppmärksammande och fortsätter upp i rättegångar och syns i media. Andra stannar synbarligen som en kort notis, som den polske killen som fick sin borrigg över sig och klämdes ihjäl.

Byggbranschen kanske behöver en CSI-avdelning som direkt efter en allvarlig olycka undersöker och utreder? Inte för att i första hand utkräva hämnd och utse en syndabock, utan för att en liknande olycka aldrig skall hända igen. Då måste de också få makt att besluta om tvingande åtgärder och ta beslut som kostar pengar. Tingvall fick bygga massor med rondeller och sätta upp vajerräcken. Funkar det i byggbranschen så röstar jag för fler rondeller på byggena. Direkt.

—–

Claes Tingvall har en nollvision men vet att det aldrig blir nollkommanoll.

Han säger:

– Noll kommer vi aldrig till, men det är inte svårt att komma nära. Det är inte ens särskilt dyrt. Det enda som krävs är tid och att komma runt vissa vanföreställningar.

—–

Läs hel artikeln.

Tystnad för stupade kamrater

De senaste åren har det stupat en i månaden.

Har inte koll på statistiken men jag har jobbat i 22 år. Jag har betett mig som en stolle i många fall, dessutom som ansvarig för min egen och andras säkerhet ganska ofta. Under den tiden har det alltså sannolikt dött minst 250 personer i den svenska byggbranschen. Människor som rört sig i samma arbetsmiljö som jag.

250 människor som saknas  av tusentals arbetskamrater.
250 pojkar och flickor, män och kvinnor, pappor och mammor, söner och döttrar som lämnat ett hål i hjärtat på familjer.
250 arbetare som dött på grund av någons slarv, någons försummelse, någons okunskap eller bara vanlig jävla grym och skoningslös otur.

I så fall – Hur många har blivit svårt skadade? Hur många tusen?

—–

Dödsolyckorna är alltid djupt tragiska oavsett vad som orsakat olyckan. Men det finns mer otäckheter. De smygande skadorna som inte märks förrän de är försent. Jag är tillräckligt gammal för att ha träffat den generationen som använde lösningsmedel mer flitigt, jag träffade en man en gång som ursäktade sitt påtagligt sluddriga tal med att han jobbat med plast hela sitt liv. Det var faktiskt svårt att höra vad han sa.

På ett bygg för länge sen lärde jag känna en av de där människorna som som märks, en sån som hörs och syns. Han var i många stycken burdus men alltid trevlig, vårdslös med sig själv. Han bar välförtjänt smeknamnet Bullret. Han var nyss fyllda femtio år och hade slitit hårt på axlar och leder. Doktorn hade sagt att han skulle undvika vibrerande verktyg. Han var 50+, inte särskilt lämpad för kontorsgöromål, betongarbetare sen tonåren och med rådet att undvika vibrerande verktyg (vibrerande verktyg är själva huvudingrediensen i betongarbete). Han sket i doktors ord och körde på ända in i kaklet. Några år senare träffade jag honom, sjukskriven sen länge, mer lågmäld, väldigt sorgsen. Han berättade att han försökte fixa lite hemma men han kunde inte lyfta armarna över axelhöjd tillräckligt länge för att montera en gipsskiva.

Bloggkollegan Rotpartnern hade ett inlägg för ett tag sen där han noterade att en av de största riskerna är dammet. Dammet på byggena som innehåller kvarts och annat skit som sätter sig i lungorna. För ett par år sen kom de en våtrumsskiva som skulle vara jättebra men som vissa fick näsblod av när skivan bearbetades. Så länge jag har jobbat har det sagts att mineralullen kommer vara hälsovådlig så fort det finns en bättre alternativ. Det är inte bara asbest som fastnar i flimmerhåren.

—–

Fredrik på Byggvärlden och många andra försöker lyfta arbetsmiljöfrågorna. Som positivitetskonsult brukar jag kontra med att vi är ganska bra på att göra arbetsmiljöplaner och sånt numera. Han synar bluffen och skriver att han och hans skrivande kollegor nästan dagligen ser slarv med säkerheten när det besöker olika byggen.

Jag tror så här. Vi kan inte planera bort all världen otur, vi kommer alltid ligga lite efter i kunskap om långsiktiga effekter på hälsan av nya byggmaterial och inget kan rädda oss om vi räknar fel på ytterligare en stålbalk.

Det vi kan göra på bygget är att vara duktiga på att planera och göra riktigt bra arbetsberedningar, vi skall väva in arbetsmiljötänket i varje litet moment. Sen skall platschefen se till att det man jobbar som man sagt. Lagbasen skall föregå med gott exempel, arbetskamraterna skall säga till när kollegan slarvar eller glömmer. Platschefens chef skall höja ribban, lika viktigt som att platschefen skall göra sin ekonomiska prognos så skall Chefens chef själv förvissa sig om att bygget sköte arbetsmiljön.

—–

Den driftige Calle Fridén som tidigare bloggade under rubriken Utsikt från ett tak har tillsammans med ett par kompisar organiserat en manifestation för våra döda kamrater. En tyst minut i morgon onsdagen den 8 juni kl 12.00. De har ett Facebook-event som i skrivande stund har 15 391 personer som deltagare, klicka här och kolla.

Jag kommer också vara tyst. Alldeles för mig själv sittandes i bilen.

Jag håller en tyst minut inte bara för dem som dött nyligen och inte bara för den unge man jag såg dö på ett bygge utan också för dem som dör långsamt, plågsamt och ensamt.

—–

Hängtrauma

Byggvärlden skriver om något som varit på tapeten på Sync Blog senaste dagarna.

Det var när jag gjorde ett inlägg om att ställningsbyggare använde sele och lina som GJ kom igång och började förklara problemet mer ingående.

Där jag kände mig lite nöjd att vi blivit bättre har vi nu en annan risk istället – hängtrauma. Blodet stoppas i ljumskarna och man kan dö på ett par minuter.

Livet är hårt. Alternativet är å andra sidan sannolikt hårdare. Oklar uppfattning om det.

Byggvärldens artikel här.

—–

För övrigt önskar jag en god helg och gärna fokus på ett helt annat häng 🙂

—–

Med livet som insats

Ja, man kan tro det att vi i byggbranschen jobbar med döden inpå knuten. I alla fall om man läser om olyckorna som sker.

Det har faktiskt ändå hänt en del i arbetsmiljöarbetet och säkerhetstänkte på byggena de sista åren. Till exempel med ställningsbyggande som annars skedde till stor del med livet som insats.

Killen på bilden befinner sig 12 över marken och utför ett livsfarligt arbete. Han gör det på ett bygge där jag är projektledare och där jag gjort arbetsmiljöplanen och kontrollplan  för BAS-P. Min insats i det handlar om 12 minuters jobb vid datorn och handlar om att  döpa om ett par dokument och anpassa dem till det nya projektet.

Jag vill inte säga att det är rutin men jag kan uppfylla det som  är formellt rätt utan att ägna så speciellt mycket tid åt det, så långt. Jag skickar över mina underlag till entreprenören (BAS-U), sen är nästa steg hans ansvar, det att faktiskt se de särskilda risker som finns och hitta ett sätt att hantera dem. Så gör vi hela tiden. Där kan vi bli mycket bättre, att se, kommentera, fråga, analysera. Jag har den absoluta uppfattningen att de som skall utföra jobbet själva skall lägga sista handen vid arbetsberedningen.

—–

Killen på bilden bygger ställningar. Det är ett yrke där det tidigare varit en merit att ha suttit i fängelse, käkar anabola eller åtminstone ha en vältatuerad nacke och en supermanattityd. Tuffa killar alltså. Där har det skett en förändring på bara några år.

Nu ställs det krav på dem som bygger ställning. Nu har de hjälm och säkerhetssele på sig. Nu har de en lina som krokar fast och fångar dem om de faller.

—–

Nu ramlar han inte 12 meter rakt ner i asfalten och blir en våt fläck om han ändå tar ett felsteg. Nu blir han istället hängande i linan och hans kompisar kan få chansen att hala in honom och garva åt att han överlevde.

Det är en skillnad till det bättre.

—–